Liberala råd till Vänstern efter Sjöstedt
Jonas Sjöstedt är en frän retoriker. Förmodligen den främsta bland de nuvarande partiledarna. Sjöstedt får emellanåt till riktiga vänsterkrokar som bara den avgångne Liberalledaren Jan Björklund vet hur man kontrar på. Att de båda antagonisterna snart har lämnat rikspolitiken kommer att göra det ännu en smula lite plågsammare att lyssna på partiledardebatter.
Att småroliga oneliners inte räcker för att övertyga väljarna var dock Jan Björklund ett talande bevis för. Jonas Sjöstedt har då varit framgångsrikare. Eller har han? I en tid när Socialdemokraterna smält samman, inte minst i de manligt dominerade LO-facken, borde det andra partiet som gör anspråk på att tillhöra arbetarrörelsen kunna tälja guld med hammare och skära. I det perspektivet är 8 procent, som V fick i senaste riksdagsvalet, inte alls särskilt imponerande. Det räckte inte ens till att mer än passivt stödja ett regeringsunderlag partiet mobbades bort från, även om Sjöstedt är en jäkel på att stå utanför tältet och pinka in.
Vad väntar efter Sjöstedt? Förmodligen en fortsatt inriktning på identitetspolitik och akademisk innerstadsvänster, Vänsterpartiet-för-ett-Sverige-som-ska-vara-världens-solidariska-samvete. Det i konkurrens med vetenskap-är-bra-när-det-passar-men-viktigast-av-allt-är-känslan-av-godhet-Miljöpartiet och den nya tidens Stockholmvärderingsstyrda-vego-socialdemokrater. Hur mycket sådan röd akademikerrörelse ryms det i Hötorgshallen?
Samtidigt ligger fältet öppet för en vänster som argumenterar för en stark nationell välfärdsstat och riktar sig till den producerande arbetande klassen. Om denna ledarsida hade fått ge ett strategiskt råd till det röda laget hade det varit att skapa en förnyad vänster kring just detta. En vänster som inriktade sig på att kräva leverans av välfärden till den pensionerade snickaren och barnen till den ensamstående lokalvårdaren. En vänster som argumenterade för myndigheter starka nog att stå emot klaner, hedersförtryck och religiös fundamentalism. En vänster för rikets försvar och polis på plats där den behövs. En vänster som såg att en gränslös förment solidaritet slår allra mest mot de medborgare som lever i de otryggaste områdena. En vänster som slogs för att ge den uppväxande generationen i utanförskapsområden bättre förutsättningarna till skolgång, språkinlärning och en framtida yrkesbana att vara stolt över. En vänster som gjorde upp med de kvarvarande ekonomiska dogmerna gällande ägande men som hade kvar kritiken mot stora ekonomiska skillnader.
En sådan vänster hade kunnat sluka en stor del av opinionen. Men nu tar nog inte vänstern till sig råd från liberala ledarsidor. Vilket andra partier kan vara glada för.
