Liberal nationalism försvarar demokratin
Sedan ett antal år tillbaka är det helt självklart att ministrar bär svenska flaggor på kavajslaget. Numera får den svenska flaggan ofta dela plats med den ukrainska. Ukrainas sak är vår, låter det meddela.
Med undantag för ytterkanterna i politiken råder det konsensus om att Ukraina har självklar rätt att försvara sig. Ingen tvekar om att det är av största vikt även för Sverige. Det finns alltså något vi vill försvara. Är det landyta? Självklart. Men knappast främst.
Territoriet är en symbol för en nations okränkbarhet, att inom denna gräns råder våra regler och bestämmelser. Den som kränker Sveriges gräns kränker också vår demokrati och de spelregler vi har satt upp gemensamt. Det som koncentreras i lag men som kommer ur lång tradition, kultur och från uppoffrande kamp för rättigheter.
Demokratin var inte gratis. Nationalstaten var en förutsättning för den och till Sverige kom demokratin när den gamla stormakten hade krympt ihop till vad Sverige är i dag. För liberaler var nationalstaten en förutsättning för demokratin.
Till Finland kom demokratin senare, efter stora förluster i liv och land. Norge och Danmark förlorade den under en tid, men återvann den – vilket understryks varje maj med firande som i allra högsta grad färgas av vad som rimligen måste kallas nationalism.
Till Ukraina var demokratin på väg. Det var en stat som under svåra förutsättningar och med bakslag och korruption försökte hitta fram till en demokratisk nationalstat och västlig tillhörighet – när Putin beslutade sig för att förgöra den. Kriget kom dock att föra nationen Ukraina och dess medborgare ännu tätare ihop, i en kamp för något större än den egna individen.
Ukraina är på det viset ännu ett exempel på att förutsättningen för demokratin alltid har varit nationalstaten och av allt att döma kommer att vara det framöver.
Somliga drömmer förvisso om en fullt utvecklad europeisk federation, där de gamla nationalstaterna mer blir någon form av delstater. Det skulle i så fall innebära en ny slags nationalstat. Men det är troligen också därför det grandiosa europeiska projektet aldrig kommer att nå ända dit: de gamla nationalstaterna har för djupa rötter hos såväl maktelit som folk. Man behöver inte önska en Swexit för att konstatera det.
Vad ska då denna tillhörighet till ett land kallas om inte nationalism?
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö hävdar i Dagens Nyheter att nationalismen i och för sig är bra för att åstadkomma en demokratisk stat, men att nationalismen sedan alltid blir en destruktiv kraft. Johansson Heinö tar de baltiska staternas nationalistiska frihetskamp som exempel: ”Den möjliggjorde fredliga revolutioner, och kombinerade stolthet över det egna kulturarvet med den självklara rätten till demokrati och självständighet. Men när självständigheten väl var förverkligad kom nationalismen lik förbannat att bli en destruktiv kraft.”
Men vad betyder det mer än att en liknande kraft – längtan efter en egen nationsbildning – kan användas både konstruktivt och destruktivt? I själva verket ser det snarare ut som ett bevis på att en sund nationalism alltid måste fyllas med innehåll, att det visst finns nationalism med liberal prägel – liberal nationalism – som försvarar alla de rättigheter och friheter människor en gång kämpat för.
Vad är det annars vi försvarar? Är det en stor administrativ enhet i form av ett gigantiskt försäkringsbolag som människor har varierande men ofta väldigt stora anspråk på?
Det är nog trots allt något annat som människorna i Ukraina är beredda att offra sina liv för. Om nationalismen helt skulle utrotas vore det ett lika stort hot mot demokratin som nationalismen i sina sämsta former är.
