Låt inte Sverige färgas av USA
Få saker fascinerar svenska politiska journalister som amerikanska val. Numera analyseras mellanårsval in i minsta detalj. Även denna gång har det låtit som att det är det viktigaste valet någonsin, att demokratin står på spel. Tanken som ska förmedlas är att det som händer i Amerikas förenta stater, det händer också snart här.
Detaljer från delstater få svenskar kan placera på kartan blir till uppslag när svenska reportrar gräver i den amerikanska myllan. Ibland kan man inbilla sig att kunskapen i svenska medier om USA och förmågan att analysera amerikansk politik är större än den om det egna landet.
Med den amerikanska bevakningen kommer inte enbart upplysningar om täta senatorskamper i Pennsylvania och Wisconsin utan också ett importerat språk. Den som rapporterar om amerikansk politik kan nämligen inte undvika analyserna om svarta, latinamerikaner och vita. Att tala om ”Black voters” är minst lika naturligt som att tala om arbetarklassväljare, och begreppet ”race” är vanligare än etnisk grupp.
Att direktöversätta och använda ordet ras är fortfarande ovanligt i svensk dagspress, men det har allt mer kommit att etablera sig genom importen av amerikansk identitetspolitik. ”Kritisk rasanalys” har smugit sig in i akademiska kretsar och sprider sig ut i offentligheten.
Hudfärg är på väg att etablera sig också när det kommer till samhällsanalys. Att använda uttryck som ”vita män” är numera ett vanligt retoriskt grepp och är tänkt att peka på att en viss grupp har skaffat sig orättfärdiga fördelar på grund av sitt kön och sin hudfärg. Ett slags motsatsord är ”rasifierad”, som signalerar ett ärvt förtryck som baseras på orättfärdiga nackdelar och strukturellt förtryck sedan generationer tillbaka. Det är en olycklig import från det stora landet i väster, med sin särpräglade historia och med de motsättningar som följer av den.
I politisk journalistik och i valanalyser i Sverige har just hudfärg och ”ras” än så länge liten plats. Fortfarande är dimensioner som medelklass och arbetarklass (mer sällan ”överklass”) eller stad och land dominerande. Utanförskapsområden mot medelklassområden och hur invandrare eller etablerade svenskar röstar har också allt mer letat sig in i analyserna. Religion kan också vara på väg att bli en faktor av ett nytt slag i svensk politisk bevakning; om det förr var frikyrkligheten i Jönköpings län är det numera partiet Nyans och islam som drar till sig blickar och analyser.
Att politik allt för mycket blir en fråga om representation för olika grupper, indelade efter etnicitet och religion är olyckligt, det finns det många exempel på runt om i världen. Sverige bör i det fallet inte bli Libanon, Balkan eller för den delen USA.
När kommer då det första svenska valet där väljarmönster och partistöd kopplas till hudfärg? Det lär dröja till frågan om vilken ras man anser sig tillhöra ställs i vallokalsundersökningar och en svensk valvaka åtföljs av siffror för ”vita röster” och ”rasifierade röster”. Men med tanke på fascinationen för USA bland svenska journalister är det bäst att inte säga ”never ever”.
