Låt inte en man symbolisera hatet
Dagens Nyheters avslöjande att den profilerade rektorn Hamid Zafar (DN 15/10) under olika pseudonymer uttryckt antisemitiska och homofoba åsikter på olika nätforum blev en stor nyhet i veckan. SVT strök de inspelade program i På spåret där Zafar medverkade och han stängdes av från sitt arbete som skolchef i Mullsjö. Zafar förlorade också sin roll som oberoende ledamot i Moderaternas integrationskommission. (SVT 15/10) I Mullsjö sade sig dock förvaltningschefen vara nöjd med det arbete Zafar utfört i tjänsten. Zafar förklarade i SVT och SR att han tar avstånd från åsikterna och att han de senaste åren omvärderat sin syn. Det offentliga straffet blev hårt. Från Årets svensk, sommarpratare och deltagande i På spåret till en person som istället får personifiera antisemitism.
Hamid Zafar blev en offentlig person genom sitt engagemang i skolfrågor och integration. Det är lätt att förstå varje beslut för sig, det går inte under rådande omständigheter att sitta i en integrationskommission för Moderaterna, det går inte att fortsätta som skolchef och det är svårt att motivera att sända På Spåret-programmen.
Men personligt, mänskligt är det sammanlagda straffet mycket hårt. Konsekvenserna för de dubbla agendorna i ord blev hårdare än för många som begår allvarliga handlingarna mot andra människor. Det måste finnas en chans för Hamid Zafar att komma tillbaka med en öppen och ärlig rannsakan. Skolledaren säger också i en intervju att han under de senaste åren blivit vän med andra debattörer, som Eli Göndör, doktor i religionshistoria och därför har förändrat sin syn på världen, judar och homosexuella. I dag kallar Zafar sina egna ord för ”barocka” och ”absurda”. Tiden är inte inne ännu, trovärdigheten är alltför skadad, men om orden att hans åsikter omvärderades ”i mötet med människor som fanns utanför min åsiktsbubbla” ska tas på minsta allvar så måste en öppning finnas. Hamid Zafar om någon skulle då kunna bidra till att bidra till att motverka den utbredda antisemitism som finns i olika grupper i Sverige.
En av de klokaste i det här sammanhanget är Paulina Neuding, som nyligen, inför FN:s råd för mänskliga rättigheter, talade om antisemitismen i Malmö. I Studio Ett (SR 15/10) medverkade hon och förklarade hur den gamla synen om att nazister och vänsterextremister står för antisemitismen i Sverige inte räcker alls för att förklara antisemitismen i dag. Med invandring från bland annat Mellanöstern har konflikterna, attityderna, fördomarna och djupt rotad antisemitism följt med. Paulina Neuding sa: ”Vad man fortfarande inte har kunnat hantera på ett rimligt sätt, det är frågan om vad händer när vi har en stor invandring från de här länderna och människorna tar med sig åsikterna till Sverige. Det är en fråga som fortfarande är väldigt, väldigt känslig. Vi som har lyft den under de senaste tio åren har blivit attackerade istället för att man talar om vad händer, vad är tanken?”
Det faktiska uttrycket för det är att judar är rädda att visa sig öppet i Malmö, att synagogan får investera stora summor i säkerhetsåtgärder och att det är svårt att vara lärare och jude i en del av stadens skolor.
Antisemitismen är en besvärlig fråga, med många bottnar. Den handlar inte om en enskild individ. Om något gott ska komma ur detta så kan också Hamid Zafar medverka till att förändra attityder, så långt det är möjligt. Ingen har att vinna på att en person får en så stor skuld utan möjlighet till försoning.
För övrigt är detta också en påminnelse om hur främlingsfientlighet och rasism i Sverige måste hanteras på ett annat sätt än vad som varit huvudspåret hittills. Det är långt ifrån tillräckligt, rentav missvisande och skadligt att tro att ett det handlar om vitt och svart, ursvenskar mot invandrare. Grupptillhörighet av olika slag är något viktigt för mänskligheten, på gott och ont. Att tro att rasism är något som kan kopplas till en viss hudfärg, en viss etnicitet, religion, kultur eller nationalitet är direkt okunnigt och farligt. Låt oss återkomma till den saken.
