Petter Birgersson: Låt 2024 bli Nordens år – i solidaritet med Ukraina
Att stå på nyårskrönet och blicka ut mot det okända har de senaste åren förknippats med dystra utsikter. Det har återkommande varit en usel prognos att avfärda det föregående året som något exceptionellt dåligt som ska ersättas med något mer normalt och hoppfullt. Pandemi byttes mot krigsförberedelser som övergick i fullskaligt krig i Europa. Det följdes av en sällsynt grym terrorattack mot civilbefolkning i Israel och därpå kriget mot Hamas i Gaza. Det är krig som delar världen och skär rätt genom våra samhällen. Bilderna av vad som sker och vem som bör skulden är väsensskilda.
Sverige undkommer på inget vis något av krigen. De propalestinska protesterna är omfattande och tydliggör att i Sverige är den lilla judiska minoriteten en hårt utsatt grupp. Att kunna leva med öppen judisk identitet är inte alls längre en självklarhet på alla platser i Sverige.
Rysslands krig mot Ukraina framkallar vad som beskrivs som krigströtthet, bland medborgare och politiker i Europa och USA. Det är en mycket farlig trötthet, en följd av den utnötning som passar Ryssland väl.
I själva verket pågår kriget med stor intensitet och inte enbart vid fronten. Huvudstaden Kiev och flera andra städer attackerades den 29 december med ett stort antal ryska robotar. När detta skrivs beräknas runt 40 personer ha dött och många fler ha skadats.
Den ryska propagandan påverkar inte enbart den egna befolkningen. Det är ett krig där det är oerhört lätt att se vem som är den skyldige. Den som inte klarar av det går Putins ärenden, alldeles oavsett om det kläs i ord som ”komplicera konflikten”, ”Natos upptrappning” eller ”slut fred med Ryssland”.
Volodymyr Zelenskyj möter inte samma ovationer som för ett år sedan. Det är ett märkligt fenomen att den som under ett par år pressats som få andra politiker i världen, får uppleva sjunkande omvärldssupport när påsarna under ögonen och rynkorna växer till följd av att det egna landet befinner sig i krig.
Det samlade väst borde ha dåligt samvete för att inte i tid ha ställt upp för Ukraina. Kritiken bör riktas inåt: Med vilket militärt stöd och med vilka garantier hade Ryssland kunnat avhållas från att annektera delar av Ukraina och sedan några år senare genomföra en fullskalig invasion? Eller vad hade Ukraina behövt för att på bästa sätt kunna slå tillbaka?
Europa är i hög grad beroende av USA för sitt försvar. Det är nödvändigt men också vanskligt. Kriget i Ukraina visar det. Med stundande presidentval är osäkerheten om USA:s roll i Nato stor. Att Europa på egen hand kommer att tvingas rusta upp sin försvarsförmåga till mycket stora kostnader, resurser som i en ideal värld hade kunnat användas till helt andra saker, är uppenbart. De stora ryska omfattande förlusterna i kriget mot Ukraina ger extra tid för detta, men det ger likafullt inte utrymme till någon andningspaus.
För Europas ledande nation, Tyskland, är detta en fullständigt mental omvändelse men förbundskanslern och socialdemokraten Olaf Scholz och hans koalitionsregering förefaller för sin del ha insett att Tyskland måste vända blad även i denna del av historien. Men den omfattande upprustningen av Tysklands försvar får inhemsk kritik för att dröja och det finns politiska krafter som motarbetar den.
Denna ledarsida brukar tjata om behovet av nordisk sammanhållning och att det samarbetet förstärks. Det resulterar sällan i någon större uppmärksamhet – i den moderna medietiden är det andra typer av inslag som premieras. Men det säger ingenting om frågans betydelse. Norden har en gemensam kulturell bas, utgör en stor del av Europas yta, har stabila politiska demokratiska system och ett väl utvecklat näringsliv som ger en stark ekonomisk bas.
Norden är allt det Ryssland, på grund av långvarig politisk misskötsel, inte har lyckats bli. Tyvärr är det ryska svaret inte att ta efter Norden utan att agera destruktivt och hårdfört mot sina grannar. Finland har den bittraste erfarenheten av det i modern tid, tillräckligt färskt i minnet för att många på djupet ska förstå att Putin är ute efter att erövra och krossa nationen Ukraina och att sedan fortsätta för att återupprätta det ryska imperiet. För det samlade väst är Ukrainas överlevnad både moraliskt och egoistiskt nödvändig. De baltiska staternas skydd stavas Nato och solidaritet mellan de demokratiska västländerna, Estland, Lettland och Litauen behöver sina nordiska vänner i starkaste möjliga skick.
Norden är inte en supermakt, men tillsammans tillräckligt starkt för att stå upp mot fiender och för att driva på övriga Europa och USA för ökade insatser till Ukraina och för demokratins skydd.
Det hade varit tacksamt att kunna skriva att 2024 kommer att bli året då Norden blir den starka enheten som lyckas åstadkomma allt det för ett fritt Europa och ett Ryssland som till slut finner en annan väg. Det är tyvärr en önskedröm, men 2024 kan åtminstone bli det år när nödvändigheten av ett starkare Norden får mer utrymme i svenska medier och i den politiska debatten. Denna ledarsida kommer åtminstone inte att ge upp den kampen, hur ensligt det än kan kännas i skogen av tik-tok-trams.
