Annons
Ledare

Långsiktighetens värde

Hur ska dagens politiker belönas för att de tar beslut som ger goda resultat om 30,40,50 år?
Ledare • Publicerad 20 december 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Vad ser vi där borta?
Vad ser vi där borta?Foto: Fredrik Sandberg / TT

De beslut som skapade den fysiska utformningen av det vi i dag kallar utanförskapsområden fattades för sådär 60 år sedan. Det anonyma, rationella och storskaliga var lösningen på bostadsbrist, trångboddhet och usla förhållanden för sådant som hygien i många äldre bostäder.

Men snart visade det sig att det var får människor som drömde om att bo i dessa områden. Miljön i sig medförde stor omsättning av människor. De som kunde sökte sig till radhus- och villaområden eller till andra kvarter i stan. Med kommande flykting- och anhöriginvandring fylldes områdena med tomma bostäder på, i olika omgångar. Svenskarna hade redan lämnat, liksom många av arbetskraftsinvandrarna.

Annons

Miljonprogrammet skapade en grundläggande förutsättning för segregerade miljöer som man inte kunde föreställa sig på 1960-talet. Andra beslut och icke-beslut kommande decennier gällande invandrings-, integrations-, brotts-, skol-, bidragspolitik med mera har alla haft betydelse för den situation vi har i dag. Men det går inte att komma undan att även bostadsbesluten långt bak i tiden har spelat en roll.

Försvarsmakten som den ser ut i dag är ett resultat av oförmåga att inse hur snabbt förhållanden kan vända. Det är lätt att förstå att det efter murens fall och demokratiseringen av de socialistiska staterna i Europa gick att dra slutsatsen att militärt försvar i närområdet var något som hörde förgången tid till. Att medverka till att upprätthålla eller åstadkomma fred i andra konfliktområden blev nummer ett, det skulle på sikt stärka även vår egen säkerhet.

Det fanns ganska snart signaler om att putinismen skulle utvecklas i auktoritär riktning, att Ryssland återupprustade militärt och att ledningen inte längre respekterade grannländernas gränser. Men i optimismens tidevarv negligerades de.

I energipolitiken hade Sverige investerat stort i ett stabilt elsystem med vattenkraft i norr och kärnkraft i söder. Var det överdimensionerat? Kanske. Innebar båda energislagen stora ingrepp i naturen och åtaganden för oöverskådlig framtid? Ja. Men att sedan när de höga investeringskostnaderna i pengar, miljö och avfallshantering redan var tagna, hur klokt var det då att driva en subventionspolitik för andra energislag som snabbt gjorde att kärnkraften lades ner innan den tjänat ut? Dessutom innan stabila system för elförsörjning till rimliga priser fanns över hela landet. Avfallsproblemet har inte försvunnit, men det har strömmen. En enorm kapitalförstöring.

När vi ser framåt gäller det att försöka undvika att göra om liknande misstag och att vidta de bästa åtgärderna för att laga det som har gått sönder. Klarsynthet – som ibland kan ge upphov till svårbotad pessimism – och optimism måste knytas ihop.

Den svåraste och mest infekterade biten handlar om invandring och integration. Om den debatten någonsin kan mogna från att vara animerad och upphetsad är osäkert. Men ska den komma vidare måste utgångspunkten vara att Sverige klarar sina åtaganden och att de som har kommit hit och kommer hit ska ha både möjligheter och krav på sig att bli en integrerad del av samhället.

När nya fysiska miljöer byggs måste perspektivet vara längre än att bygga fort och mycket. Att det är städernas äldre byggnader som är vackrast och värdefullast berättar en del. Vilka byggprojekt har sådant perspektiv i dag? Var kryssar en beställare i krav på estetik och byggkvalitet för hundra år+?

Försvaret kan inte rustas upp enligt tidigare modell. Gammal regementsnostalgi och regionalpolitik får inte ta över från en verklig analys om hur hoten ser ut i dag. Det finns anledning att vara skeptisk också här när det talas om procentmål för försvarsutgifter, det är ingen klok utgångspunkt i biståndspolitik och inte heller i något annat utgiftsområde. Ett litet land måste ha en totalförsvarsblick, där den traditionella uppdelningen mellan försvar och civilsamhälle inte är så självklar som förr. De digitala hoten kräver att privat och offentlig sektor samverkar, terroristhot gör att polisiärt och militärt ansvarsområde inte alls är så enkelt som Ådalen gör gällande.

Energipolitiken har flera möjliga vägar. De storskaliga systemen lär ha sin roll under lång tid, och det är allvarligt att tilltron till dem brister i dag. Men på längre sikt kommer också nya lösningar med lokalt integrerade energisystem att få växande betydelse.

Långsiktighet kan handla om att riva ut det gamla och ersätta med nytt, men oftast handlar det snarare om att se värdet i det som finns och se till att byta ut de delar som börjar ruttna. För att komma närmre det krävs en politisk debatt som handlar mindre om ytlighet och känslor, mindre om jag och mina bakverk, men desto mer om vad som kan läras av gamla misstag och om vilken betydelse beslut i dag kan ha för samhället när den egna politiska karriären för länge sedan är slut.

Hur skapas en miljö för långsiktiga politiska beslut? Ytterst handlar det om vad vi som medborgare och väljare prioriterar och värderar. Vi får till slut de politiker vi förtjänar.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons