Längre skolplikt är fel svar
Det hävdas att skillnaderna mellan elever och mellan skolor i Sverige ökar. Hur sann den bilden är och vad det i så fall beror på råder det oenighet om mellan forskare, politiker, lärarfack och andra berörda.
En sak är däremot säker. Skolan ser i dag inte ut som den gjorde för tjugo år sedan. Det är större variation i elevernas bakgrund och fler barn kommer till Sverige i högre ålder. När regeringen nu lanserar ett reformpaket mot segregation i skolan är det den utgångspunkten som präglar förslagen.
De tre folkpartistiska statsråden Jan Björklund, Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni kunde vid tisdagens presskonferens i Rosenbad konstatera att 70 000 elever som börjar den svenska grundskolan är födda utomlands. Att färre av de invandrade eleverna når gymnasiebehörighet i dag än för tio år sedan beror inte med nödvändighet på att skolan blivit sämre. En viktig förklaring är att fler barn kommer hit senare i livet, den genomsnittliga tiden i svensk grundskola bland barn som flyttat till Sverige är i dag bara 4,5 år mot sex år 2001. Till det kommer en ökad mängd flyktingbarn från länder som Afghanistan, Somalia och Irak, där många fått undermålig undervisning.
Folkpartiets trio har rätt i att resultaten i kunskapstester och betyg ska ställas mot den bakgrunden. Skolmodellen som bygger på att man börjar i ettan och slutar i nian måste anpassas efter denna nya verklighet.
Svaren för att förbättra chanserna för de inflyttade eleverna är däremot inte självklara. Regeringen ska därför, som brukligt, tillsätta en utredning. Ett förslag från utbildningsdepartementet är att förlänga skolplikten till 18 år för nyanlända elever. Den typen av särregler kan skapa mer problem än de löser, frågan blir för vem och i vilka fall de ska gälla. Bättre då att tala om rättigheter och utveckla den undervisning de barn som kommer till Sverige får.
Nyamko Sabuni vill att Skolverket tar fram verktyg för att bättre kunna utvärdera nyanlända barns kunskaper och därefter anpassa undervisningen till dem. Svårigheten är att veta vad som är rätt. Isolerade klasser för dem som ligger efter i svenskan kan snarare försvåra möjligheten att integreras och att placeras tillsammans med yngre barn i lägre årskurser är knappast socialt utvecklande. Här famlar regeringen efter rätt metod.
Jan Björklund menar att skolor med hög andel underkända elever inte med nödvändighet betyder att de skolorna misslyckas i sitt arbete – i förhållande till förutsättningarna kan de vara riktigt bra. Därför vill Björklund se en anpassad statistik, där de elever som kommit till svensk skola senare än årskurs fyra inte ska ingå. Det är möjligt att det kan ge en positivare bild av skolorna. Samtidigt är det inte utbildningspolitikens huvudsakliga uppgift att producera snygg statistik utan elever som behärskar statistik.
