Lämna inte utrikespolitiken åt diplomaterna
Att Tobias Billströms avgång som utrikesminister offentliggjordes sent på eftermiddagen och på sociala medier – ingen presskonferens med möjlighet att ställa frågor arrangerades – indikerar att det finns någon form av konflikt bakom sortin.
Det är första avgången från en annars stabil regering. Och Billström har varit en av nyckelpersonerna i det moderata lag som han nu lämnar. Under oppositionsåren var han riksdagsgruppens ledare och som ankare bakåt representerar han kontinuitet.
Någon konflikt om utrikespolitisk policy har inte kunnat anas. Regeringen och samarbetspartiet SD har varit enade. Kritiken från Socialdemokraterna i utrikespolitiken har inte överskridit den miniminivå som hör till det politiska spelet.
Möjligen, spekuleras det, ligger en kamp om uppmärksamhet och roller bakom avhoppet, något som dock avfärdas av Billström själv. I varje regering finns det en spänning mellan statsministern och statsrådsberedningens ambitioner på området och Utrikesdepartementets. Ministern i Arvfurstens palats får numera finna sig i en viss maktdelning med regeringschefen i Rosenbad.
Utrikesministrar i Sverige slipper annars tuffa hos väljarna impopulära nedskärningar. Auran kring ämbetet brukar göra dem till populära gäster i Skavlanprogram. Carl Bildt, Jan Eliasson och Margot Wallström Wallström har i varierade grad hört till de beundrades skara.
”Billström har kanske inte varit varit den folkkäre ministern, men de två korta åren som minister har resulterat i en imponerande lista av politiska framgångar.”
Billström har kanske inte varit varit den mest folkkäre ministern, men de två korta åren som minister har resulterat i en imponerande lista av politiska framgångar. Natomedlemskapet uppnåddes trots återkommande sabotage av EU och Nato-medlemmar. Mellanösternfrågan har varit ett svårnavigerat fält där Billström samtidigt som han påtalat Israels legitima rätt till försvar enligt proportionalitetsprincipen understrukit betydelsen av sanktioner mot israeliska illegala bosättare på Västbanken. Där har Billström stått emot det borgerliga väljarunderlag som ignorerar palestiniernas situation på Västbanken och ultranationalistiska ministrars ambitioner att trycka ut palestinier från området väster om Jordanfloden.
Utrikesministern agerar samtidigt i ett nytt landskap. EU-samordning och Natomedlemskap förändrar spelplanen. Svenska soloräder på den globala nivån hör till historien.
Med medan de traditionella uppgifterna att värna svenska nationella intressen i förening med att främja normer som mänskliga rättigheter och demokrati består, tycks utrikespolitiken spela en allt större inrikespolitisk roll.
Det kan tyckas motstridigt. På det stora hela taget råder åter inrikespolitisk konsensus i de stora frågorna. Även Moderater intresserar sig för FN, Socialdemokraterna lämnade in Nato-ansökan och till och med Vänsterpartiet står bakom det militära stödet till Ukraina.
I en tid när immateriella kulturfrågor tar större utrymme i den politiska debatten tenderar utrikespolitik emellertid att bli ett ämne där partierna kan profilera sig ideologiskt. Vilka stater stöttas? Frågor som demokrati, mänskliga rättigheter och militära interventioner rymmer tydliga signalvärden.
Statsvetaren Marie Owiredu vid Linnéuniversitet ifrågasätter också i sin färska doktorsavhandling den rådande uppfattningen att utrikespolitik är mindre viktig för väljarnas partival. Sommarens EU-valrörelse där Mellanösternfrågan blev en central valfråga är en indikation på att Owiredus hypotes är korrekt. Vi kan få se mer av det som kallas inrikes-utrikespolitik i framtiden, där utspel mer syftar till röst- än internationell maktmaximering.
Det öppnar för att Kristersson behöver välja en erfaren politiker van att fatta policybeslut och inte någon diplomat till Arvfurstens palats. Om det inte är så att han och statsrådsberedningen vill styra själva mer över utrikespolitiken.