Annons
Ledare

Petter Birgersson: Lågt valdeltagande är en varningssignal

Bara ett parti – SD – föreföll missnöjt med valresultatet i Europaparlamentsvalet. Men nästan hälften av svenskarna brydde sig inte ens om att rösta.
Petter BirgerssonSkicka e-post
Ledare • Publicerad 10 juni 2024 • Uppdaterad måndag 16:38
Petter Birgersson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Två Alice som lyckades – en med toppresultat och  en med upphämtning.
Två Alice som lyckades – en med toppresultat och en med upphämtning.Foto: Fredrik Persson/TT

Det kan tyckas vara ironiskt att de partier som en gång motsatte sig EU-medlemskapet firade mest när 2024 års resultat i det svenska Europaparlamentsvalet tickade in. Jonas Sjöstedt, redan före murens fall aktiv i Kommunistisk ungdom och VPK, kan nu resa till Bryssel efter att ha agerat draglok för det växande Vänsterpartiet. Särskilt starkt är partiet i storstädernas akademiska vänsterdelar – Möllevången i Malmö är exempelvis illrött – och bland kvinnor. Så har partiet tagit bort sitt utgångskrav och ska nu driva vad de själva anser vara utmärkt klimatpolitik i sin grupp i EU-parlamentet, där allsköns märkliga vänster- och kommunistpartier samlas. Av rösterna i EU fick vänstergruppen 5 procent.

Miljöpartiet är annars det parti som har störst anledning att fira, åtminstone ur sin svenska horisont. Det är knappast överraskande, MP har omfamnat EU och med Alice Bah Kuhnke har partiet en profil som driver på de egna sympatisörerna och drar till sig nya. I parlamentet får dock Kuhnke & Co sällskap av ett minskande antal gröna parlamentariker – 7 procent av rösterna i Europa och 52 mandat ser den gröna gruppen ut att få. Om man talar om ett slags ”klimatval” i Sverige så gäller det inte i övriga Europa.

Annons

På Europanivå stod snarare Moderaternas och Kristdemokraternas grupp, EPP, för ett bättre val än många väntat och blir klart störst, före den socialdemokratiska gruppen. Nationalisthögergrupperna ECR och ID växte, men på Europanivå inte så mycket som opinionsundersökningar hade räknat med.

Europaparlamentsvalet är en slags hybrid. Valet påverkas tydligt av den nationella politiken. Den tyska regeringskoalitionen med Socialdemokraterna, De gröna och Liberalerna fick rejält med stryk av väljarna. Det medan Kristdemokraterna, CDU,/CSU blev störst och extremhögern, Alternative für Deutschland, AFD, näst störst. Ett katastrofval för Socialdemokraterna och förbundskansler Scholz.

I Frankrike tog president Emmanuel Macron så hårt på det egna partiets tapp och Marine Le Pens Rassemblement Nationals framgång (Nationell Samling) att han på valnatten beslutade att utlysa nationellt nyval.

Så långt gick inte statsminister Ulf Kristersson, det trots att resultatet för de tre regerande partierna knappast är lysande – tillsammans nådde de drygt 27 procent av rösterna.

Moderaterna är glada för att bli större än Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna och Liberalerna för att klara sig kvar med ett mandat. Någon slags inrikespolitisk signal är det ändå till regeringspartierna, de har det svårt i många grupper, som i de akademiska storstadskvarteren, bland kvinnor, bland utomeuropeiska invandrare och bland arbetare. Det är så att man undrar varifrån den återstående borgerligheten ska hämta sin kraft, de tre borde bestämma sig nu för att göra ett gemensamt avstamp mot 2026.

Men det finns all anledning att ställa en allvarlig fråga om Europaparlamentets legitimitet när det i länder som Sverige endast lockar hälften av de röstberättigade till valurnorna. Det är betydligt sämre än förra gången. (Uppdatering, den slutgiltiga siffran för valdeltagande blev 53,39 % mot 55 27 % 2019)

I Tyskland nåddes visserligen 64 procents valdeltagande. Men i andra stora länder som Frankrike, Italien och Spanien var det runt 50 eller lägre. I Finland gick endast 40 procent till valurnan och i Danmark 58 procent. I de två nordiska länderna gick för övrigt vänsterpartierna bra, i Danmark blev till och med oppositionspartiet Socialistisk Folkeparti störst.

Blir Europaparlamentsvalet mest en nationell opinionsundersökning – till och med presidenter använder det som det – då har det en annan funktion än det egentligen är tänkt. Det ger anledning att fundera över Europaparlamentets makt och funktion och hur ett välfungerande EU egentligen borde byggas. Skulle mer makt till Europaparlamentet betyda att fler medborgare engagerade sig i valet? Eller är det så att den nationella arenan är den man starkast identifierar sig med och att det är utifrån dem som ett starkt Europa ska byggas?

Annons
Annons
Annons
Annons