Naomi Abramowicz: Låga förväntningar och lågaffektivt bemötande sabbar skolan
För åtta år sen började skribenten och läraren Vesna Prekopic som rektor på en grundskola i ett utsatt område utanför Stockholm. Hon var förväntansfull, besjälad av sin uppgift och fast besluten om att uppnå en positiv förändring för eleverna. Ett knappt år senare har förhoppningarna slagits i spillror och hon säger upp sig. Hon får tillbringa sin sista månad som rektor i husarrest, på grund av säkerhetsskäl. Den tiden, och mycket mer, berättar Vesna Prekopic om i sin nya bok Brottsplats skolan (Volante förlag).
Boken handlar inte bara om en enskild persons upplevelser, utan om den situation som har skapats i svensk skola över tid. Där lärare tvingas stå ut med en arbetsmiljö som inte hade accepterats någon annanstans, där våld, fysiska och verbala hot har blivit vardagsmat.
Hur kunde det bli så här illa? Prekopic undersöker flera potentiella förklaringar. En av dem är den pedagogiska modellen lågaffektivt bemötande. En annan är att elevernas handlingar alltför sällan får kännbara konsekvenser.
Den kritiserade metoden lågaffektivt bemötande går i korthet ut på att läraren ska låta bli att ”smittas” av elevens känslor genom att behålla lugnet, vara icke-konfrontativa och anpassa kraven på eleven utefter situationen. Ursprungligen skulle metoden användas på personer med grava neuropsykiatriska funktionshinder eller intellektuella funktionsnedsättningar, men nu tillämpas den på elevkåren i stort – trots avsaknad av evidens.
Det har funnits flera uppmärksammade fall där lärare till och med har fått kritik från skolledningen för att de inte förhåller sig tillräckligt lågaffektivt till eleverna. Prekopic träffar en av dem, Caroline. När en elev i mellanstadiet tog stryptag på henne fick hon senare höra från skolledningen att situationen inte hade uppstått om Caroline hade varit mer lågaffektiv. Det är en absurd logik att det skulle vara lärarens fel att den utsätts för våld. Dessutom fråntas eleven ansvar för sina handlingar.
Att elever alltför sällan får ta konsekvenserna av sitt handlande är något som Prekopic återkommer till flera gånger i boken. Dåligt uppförande ursäktas med att eleven har en ”svår bakgrund”, eller en diagnos. Eller så är lärarna så slutkörda och uppgivna att de helt enkelt inte orkar följa upp dåligt uppförande, de försöker bara överleva från dag till dag. I vissa fall saknas en konsekvent skolledning som vågar ta itu med problemen.
Det är ett svek mot eleverna att inte ha högre förväntningar på dem. Det är eleverna som har det tufft hemma eller saknar föräldrar som sätter gränser som verkligen behöver en skola som upprätthåller regler. Att tolerera normbrytande beteende är att göra dem en otjänst. För då finns det ingen som lär dem om betydelsen av självkontroll och moral. Och då har de ingen chans att lyckas med något längre fram, förutom möjligtvis en karriär som knarklangare.
Om inte fler ska göra som Vesna Prekopic och lämna läraryrket måste skolan bli en dräglig arbetsplats igen där lärandet står i fokus och elevernas handlingar har konsekvenser, både för lärarnas och elevernas skull.
