Kvinnojourerna gör livsviktigt arbete

En förklaring till att det ser ut så är att anledningen till att man behöver skyddad identitet skiljer sig åt mellan kvinnor och män. För kvinnor är det i regel att de utsätts för våld i hemmet och behöver skyddas från en våldsam partner. Bland män är det istället vanligare att skyddas på grund av hot de fått i arbetet, eller för att de valt att lämna en gängkriminell miljö. Då erbjuds stödinsatser som i regel är både mer omfattande och långsiktiga.

Jämställdhetsmyndigheten har tittat närmare på de insatser för avhoppade gängkriminella som erbjuds av Fryshuset. Programmet beviljas och betalas av Socialtjänsten, och i stödet som erbjuds ingår bostad, terapi, skuldsanering och sysselsättning. Inget motsvarande stöd ges till våldsutsatta kvinnor – vilket kan sticka än mer i ögonen med tanke på att de drabbade kvinnorna till skillnad från gängkriminella män bara är offer, och inte även förövare.

Samtidigt är det felaktigt att, som myndighetens utredare Sophie Nilsson gör i Dagens Nyheter (31/1), mena att samhällets stöd till utsatta kvinnor upphör när de får sina uppgifter skyddade – eftersom samhället och det offentliga inte är synonymer.

En stor skillnad är att kvinnor främst erbjuds hjälp av ideella aktörer, vilket i sig inte säger något om hjälpens kvalitet. Många kvinnojourer drivs av eldsjälar som gör ett fantastiskt jobb, och det finns inget som säger att det offentliga skulle göra det bättre. Fördelen med idéburen sektor är att den är flexiblare och att steget in är kortare för den som vill hjälpa utsatta kvinnor, nackdelen att volontärers vilja inte alltid kan täcka behoven.

Jämställdhetsmyndigheten föreslår att ett större ansvar än i dag ska tas av det offentliga, att insatserna mer ska likna det som erbjuds till män som lever under hot om våld och att alla våldsutsatta kvinnor ska tilldelas en kontaktperson. Samtidigt pekar rapporten ut att flera ansvar som i dag ligger på det offentliga missköts. Till exempel att det i många fall är myndigheter som råkar röja skyddade uppgifter. I en delrapport från i fjol som innehöll intervjuer med 86 kvinnor som levde under skyddad identitet vittnade nästan alla om att de vid olika tillfällen fått sina uppgifter röjda av myndigheterna.

Att täppa till där det läcker borde vara lågt hängande frukt för att stärka utsatta kvinnors situation, och redan nu pågår utbildningsinsatser. Utöver det behöver kvinnojourerna stöttning för sin viktiga verksamhet – det kan vara i form av pengar från det offentliga, men kanske ännu hellre genom att vi alla funderar på om vi kan bidra antingen med plånboken eller med volontärtimmar.