Petter Birgersson: Kulturkanon som katalysator
Idéerna i Tidöavtalet om en kulturkanon har konkretiserats så tillvida att regeringen tillsatt en kommitté som ska ”ta fram förslag på svensk kulturkanon inom skilda kulturformer”.
Professor Lars Trägårdh är tillsatt som ordförande, ett i sig utmärkt val. Men så ska jobbet också göras och planerna konkretiseras. Det är inte helt lätt när utgångspunkterna i sig är tämligen lösa.
Dessutom är entusiasmen inom kultursektorn minst sagt ljummen. Motståndet formuleras på olika sätt men handlar i grunden om att det är regeringen och SD som står bakom idén. Det är ingen överdrift att hävda att det som brukar förknippas med kultursektorn – eller skribenter på tidningars kultursidor – domineras av människor med helt andra politiska sympatier.
Men den som lämnar de partipolitiska känslorna bakom sig borde inte vara förfärad över själva idén om kulturkanon. Bara en sådan sak att den diskuteras, vilka områden som ska omfattas, vilka former den ska ta, hur urvalet ska göras och vilken roll den ska spela lyfter kulturens roll i samhället. På det viset har kanske själva förslaget i sig haft god påverkan.
Det här med armlängds avstånd mellan politiken och kulturen är något som ständigt återkommer, samtidigt som det är från politiken kulturen kräver mycket pengar. Även i presentationen av Lars Trägårdh och hans uppdrag betonades detta av kulturminister Parisa Liljestrand (M). Det där är inte helt lätt att få att gå ihop. Så fort skattebetalares pengar ska användas till något måste politiken styra på ett eller annat sätt. Det är nämligen medborgarnas pengar. En kulturkanon – eller flera – kan bidra till kunskap om vilka personer och verk som faktiskt har haft betydelse för Sverige och dess kultur. Det skulle kunna ge vägledning om hur kulturpolitiker på olika nivåer ska förhålla sig till sitt uppdrag i dag.
Själva diskussionen om kulturkanonens existensberättigande kan förhoppningsvis också väcka ett intresse för fler initiativ och produktioner som behandlar ur vad Sverige uppstod och hur det kom sig att landet har blivit som det har blivit. SVT:s Historien om Sverige är ett sådant exempel. Här ägnar sig SVT åt sådant som är public service i genuin bemärkelse, och den är på sitt vis just en Svensk kulturkanon – vilket PJ Anders Linder träffsäkert noterade i tidskriften Axess (nr 9 2023).
SVT-serien har fått negativ kritik som när fynd av guldgubbar placerades i Trelleborg i stället för i Blekinge, eller när den svenska versionen påminner för mycket om den danska (SR 20/11-23, Expressen 29/11). Men det är i sig just en viktig egenskap i den här typen av projekt – att de väcker ett intresse, granskas och utmanas. När serien i början av februari tar sig an den moderna tiden öppnar det för än mer konflikter om verklighetsbeskrivningar som många har en mer direkt uppfattning om – vilket verkligen kommer att ställa den moderna svenska kulturen på sin spets.
Kanske är det just det Lars Trägårdh och hans kommitté ska komma fram till – att det egna arbetet egentligen innebär att andra gör jobbet bättre. För nog behöver Sverige och dess invånare att flera vägar öppnas för att förstå det egna landet och varför det ser ut som det gör.
