Kulturelitens klassförakt
Det finns en reform som mer än något annat representerar Alliansregeringen: jobbskatteavdraget. Så får det också symbolisera det som påstås vara nyliberal ideologi. Nyliberalismen står då för ett samhälle som faller isär, där egoismen vinner mark på solidaritetens bekostnad. Förvisso en märklig stämpel på ett land som har en av världens högsta skattenivåer. Men sådan är nu debattens ton.
Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman (DN 27/7) behandlar i en krönika hur dagens svenska författare och filmskapare skildrar medelklassens förtvivlan: ”den stämning som uppstår när Linas Matkasse är uppäten och alla jobbskatteavdrag gjorda.” Ruben Östlunds film Turist fångar enligt Wiman den svenska medelklassen vid en klaustrofobisk slutstation, illustrerad av en välgödd mamma Ebba som sitter på ett lyxhotell och ändå inte är lycklig.
I Aftonbladet målar den politiska chefredaktören Karin Petterson med rubriker som ”Ångestvrål ur medelklassen”, ”Medelklass med magont” och ”Nu når otryggheten även medelklassen”. Grundtesen är att medelklassen är lurad och låter sig själv luras.
Det nyliberala eländets Sverige är ett ständigt tema också i vänstertidskriften Arena. Per Wirtén håller ofta i pennan när dess udd riktas mot den fördummade medelklassen: ”Under de borgerliga åren har en inskränkt attityd erövrat landet. Den kan enkelt sammanfattas som att alla vill ha mer pengar i plånboken, till varje pris, i varje läge och oavsett konsekvenserna.” (Arena 10/6 2013)
Även i liberala läger är jobbskatteavdraget satt under kritisk lupp. Dock tros väljarna ha tröttnat på sina svällande plånböcker när Per Svensson skriver i tidskriften Axess: ”Man kan mot bakgrund av vårens opinionssiffror misstänka att Fredrik Reinfeldt överskattat svenska väljares benägenhet att betrakta det politiska systemet som ett annex till Elgiganten.”
Kristian Ekenberg inspireras av Svensson och menar under rubriken ”Medelklassens stora svindel” (Arbetarbladet 10/8) att medelklassen lockades att rösta på Reinfeldt av ”köttsaften från ett jobbskatteavdrag”. Ekenberg ser också att ”Tidigare klassmarkörer, som exempelvis en klassisk bildning, är på väg att fasas ut, och snickaren kan ha en flashigare bil än läraren.”
Ett underliggande klassförakt skymtar fram. En akademisk medieklass som förklarar att jakten på konsumtion och pengar är av ondo och drivs av girighet. Det förkläds i ord om hur arbetarklassen luras tro att den är medelklass och att medelklassen börjar sparka neråt av rädsla för att halka ner. Möjlighet att påverka val av vårdcentral och skola blir till att den goda medborgaren förvandlats till konsument. Konsument är för övrigt ett självklart dåligt ord i detta intellektuella sammanhang, om någon undrar. Ett tillstånd av beroende, medvetet framdrivet av ”nyliberalerna”.
Jobbskatteavdraget beskylls för att vara en huvudingrediens i ett samhälle som numera byggs av girighet. Något som slår mot humanism, solidaritet, sjuka, pensionärer och förstås den dumma medelklassen själv. Sådana petitesser som att jobbskatteavdragen i sig inte påverkar intäkterna till pensionssystemet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen negativt – det betalas i huvudsak via arbetsgivaravgifter – bryr man sig inte om. Att utgifterna till välfärdens kärnområden inte minskat utan snarare ökat får inte heller plats i analysen.
Man kan tro att jobbskatteavdraget gör svenskarna till rosédrickande, egotrippade, deprimerade, obildade typer som riskerar att fastna i fascismens garn när verkligheten går upp för dem. Eller så kan man välja att se att fler människor med arbete kan påverka de egna ekonomiska möjligheterna att uppfylla en vardagsdröm. Som en ny dator, ett nytt kök eller en resa med familjen till Mallorca. Det är inga fula drömmar. Det står inte i motsats till att bry sig om samhället i övrigt. Den som tror det om andra bör snarare fundera över sin egen föraktfulla människosyn.
