Kristerssons väg mot krisledning
Tre större partier och fem mindre. Den stora opinionsmässiga nyheten i svensk politik är att det inte hände något särskilt oväntat på riksplanet i årets val. Inget parti åkte ur, trots att minst två länge såg hotade ut. Inget parti gjorde något superval, även om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna kröp uppåt med ett par, tre procentenheter var.
Något som liknar revolution har inte inträffat i landet. Ett regeringsskifte kommer inte heller att innebära någon genomgripande politisk förändring, en regering måste inte bara kompromissa med partier som ska stödja den utan också upprätthålla ett folkligt stöd. Regeringsbildningen är det intressantaste att följa de närmaste veckorna. Om Ulf Kristersson får till en regering blir det ett test på hur skicklig han är på att hålla ihop en spretig koalition i regering och regeringsunderlag.
En annan regeringslösning än den som bygger på underlaget M-SD-KD-L är mindre sannolik, men ska fortfarande inte uteslutas. Regeringsbildningen kan krångla till sig i stridigheter om SD:s inflytande. Att M blev mindre än SD är mycket uppmärksammat. Att det största partiet i regeringsunderlaget inte ingår i regeringen är en smula udda. Det påminner om hur det har sett ut i bland annat Trelleborg den gångna mandatperioden, då SD släppte fram M och KD att styra trots att SD var störst. Det är uppenbarligen delade meningar inom SD hur starkt man ska kräva ministerposter – något som man inom SD vet samtidigt gör att stödet från L försvinner.
Extraval ligger ändå en bit bort från sannolikhetskalkylen. Även om Liberalerna kan försvåra en M-SD-KD-L-lösning är överlevnaden i riksdagen det väsentliga för majoriteten i partiet – låt vara att det finns kamikazepiloter i och runt Liberalerna.
Då är det mer troligt med någon annan form av regeringslösning antingen för att Kristersson faktiskt inte får ihop det som tänkt, eller för att regeringen i ett senare läge spricker på någon fråga eller skandal.
Ett mindre uppmärksammat problem för Kristersson är att M-KD-L tillsammans har färre mandat än S. Det är ett valmisslyckande och skulle teoretiskt också ställa till det om en budget från de tre partierna ställs mot en S-budget. Kristersson måste alltså ha budgetstöd från SD – vara grundligt förhandlad med SD – för att få genom den.
En annan notering är att S och SD tillsammans har majoritet. Det kan låta osannolikt att det skulle få någon praktisk betydelse, men med politik och makt vet man aldrig.
För Ulf Kristerssons politiska existens är en lyckad regeringsbildning och fortsatt regerande däremot avgörande. Om Kristersson får sitta i fyra år – har han då lyckats vrida Sverige åt rätt håll vad gäller två huvudfrågor som grov brottslighet och elförsörjning? Eller kommer hela mandatperioden präglas av kriser och krishantering, både vad gäller regeringen och för landet i stort?
