Petter Birgersson: Kristersson och Åkesson gör inte om samma grej 2026
Statsminister Ulf Kristersson får inte enbart lägga energi på att få in Sverige i Nato och att hantera relationer med utrikes vänner och fiender. Han måste också hantera motsvarande relationer på hemmaplan, sådana som sätter käppar i hjulet för det större arbetet.
Kristersson borde inte vara oförberedd. Att ingå ett avtal om regerande med andra partier är alltid knepigt, att göra det med ett större parti är ännu besvärligare och att göra det med ett ytterkantsparti är att be om trubbel.
Sverigedemokraten Richard Jomshofs syn på islam är inte okänd, att en plats som ordförande i justitieutskottet skulle förändra den var aldrig troligt. Inte heller är det oväntat att Jomshof uttrycker den på för honom sedvanligt vis. Man kunde föreställa sig att Jomshof just i detta prekära läge för Sverige var mer återhållsam, men han är trots allt inte minister. Och oavsett vad oppositionsledaren Magdalena Andersson hävdar så är det inte en formalitet att regeringen inte ska styra riksdagens arbete – tvärtom.
Inte heller Björn Söders förmåga att twittra, i detta fall om pedofili och Pride-parader, kan komma som en surpris för någon i regeringskansliet.
Det ligger i medielogiken att det inte är Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, utan statsministern som förväntas svara på hur de två SD-profilerna yttrar sig. Åkesson glider under radarn.
Just Richard Jomshof och Björn Söder tillhör den gamla kärna som tillsammans med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson under studentåren i Lund inledde det politiska entreprenörskap som kom att omvandla ett obetydligt extremparti till Sveriges näst största. Hur nära de fyra står varandra ideologiskt och personligt i dag är oklart – men de kan betraktas likt fyra medgrundare till det politiska företag som kallas Sverigedemokraterna. Det innebär att de alla anser sig ha lika rätt till det SD som finns i dag. Samt att de har alla de band och hållhakar till och på varandra, precis som gamla ungdomsvänner plägar ha. Även sådant bör förstås partiveteraner inom traditionella partier känna till, det är liksom inte enkom bäst idéer och förmågor som avgör vem som sitter på vilken position.
Socialdemokraterna vet allt om hur det fungerar med att styra och blidka oppositionella som man är beroende av – minns det udda utrikespolitiska avtalet med den vänsterpartistiska vilden Amineh Kakabaveh, som sedan kom att ha inverkan på relationerna med Turkiet och Nato-ansökan. Precis som SD har tjänstemän i regeringskansliet hos Kristersson hade Liberalerna det under januariavtalet hos Löfven. Det är i sig en konstruktion som försvårar för väljarna att utkräva ansvar – vem regerar egentligen?
Det betyder samtidigt att S förstår att exponera varje svaghet som är kopplat till Tidö-avtalet och peka på att Kristersson är ansvarig för vad SD:s riksdagsrepresentanter säger och twittrar. Allt det där är självklart i det politiska spelet och Kristersson borde ha anställt några spelteoretiker på regeringskansliet för att förbereda sig på det.
Paralleller på mer eller mindre lyckosamma samarbeten med SD-liknande partier inom och utom regering finns i andra länder, inte minst hos våra nordiska grannländer. När det gäller SD fanns erfarenheten dessutom runt om i kommuner och regioner. Just modellen med att ingå ett samarbetsavtal med SD som största parti men samtidigt låta SD sitta utanför det formella styret, har också prövats. I Trelleborg resulterade det i att SD nästa mandatperiod – den nuvarande – ingår i styret där Moderaterna håller i ordförandeklubban i kommunstyrelsen. I Sölvesborg fick SD tvärtom hålla i klubban i samstyret med M – något som överraskande efter valet slutade i ett moderat myteri och S-samarbete, med S vid ordförandeklubban i kommunstyrelsen.
Det återstår nu drygt tre år till nästa svenska riksdagsval. Nuvarande opinionssiffror smickrar inte Kristersson, men är inte heller unika – Alliansen hade liknande usla siffror under första mandatperioden.
Det brukar heta att det är svårt att sia – särskilt om framtiden. Men låt oss ändå försöka. Att något motsvarande ett nytt Tidö-avtal upprättas efter nästa val är mindre sannolikt. Det är svårhanterat för dem som styr, det är inte Sverigedemokraternas slutmål och det försvårar för väljarna.
Når Moderaterna hösten 2026 ett valresultat som motiverar någon form av regeringsposition är det troligare att det blir tillsammans med SD i regeringen – eller tillsammans med S. Trelleborg eller Sölvesborg?
