Kristersson är starkare än sitt rykte
Ett drygt halvår in på regerandet sitter alla ministrar i Ulf Kristerssons minoritetsregering kvar. I den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldts första regering hade två statsråd avgått efter tio dagar. Ulf Kristerssons företrädare Magdalena Andersson hann väljas av riksdagen men avgick själv några timmar senare efter att regeringens statsbudget inte gått genom kammaren och Miljöpartiet lämnat regeringen.
Problem med att få genom budgetar hade också Stefan Löfven – redan hans första budget fälldes och Löfven hann med att utlysa extraval innan den så kallade Decemberöverenskommelsen slöts.
Ulf Kristerssons regering har under första halvåret fått genom både budget och vårändringsbudget. När detta skrivs har inga ministrar avgått från Kristerssons regering. Det närmaste Kristersson kommer är att PM Nilsson på grund av ålfiske fick lämna posten som statssekreterare. Både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har dock varit med om att statssekreterare tvingats lämna – efter en kyss på lokal under beredskapsjour respektive efter Transportstyrelseskandalen.
Med en sådan jämförelse med de närmaste företrädarna framstår Ulf Kristerssons minoritetsregering snarast som ytterst stabil.
Det hindrar inte att Kristersson är bunden vid Tidö-avtalet med Sverigedemokraterna och att företrädare för det senare partiet ständigt kan hota med regeringskris.
Nu senast är det Mattias Karlsson, ofta beskriven som SD:s chefsideolog, som menar att förslaget till EU-överenskommelse om migration, som moderaternas EU-parlamentariker Tomas Tobé har varit ledande i att förhandla fram, bryter mot andan i Tidö-avtalet. Förenklat kan man säga att det handlar om tvingande EU-regler för hur invandringen ska fördelas mellan medlemsländerna. Enligt SD ska invandringen vara en nationell fråga.
Sverigedemokraterna måste som parti ständigt markera sin självständighet. Men för SD blir det också en fråga om trovärdighet. För varje viftande med hot om att avsätta regeringen blir nästa svårare att ta på allvar.
Några ministrar i Kristerssons regering kommer att ryka förr eller senare. Andra växer med tiden. Det senare gäller exempelvis försvarsminister Pål Jonson, som är av helt annan kaliber än sin företrädare Peter Hultqvist.
Varje kris regeringen hanterar resolut kommer steg för steg att höja förtroendet. Det gäller inom alla områden, men särskilt inom ekonomin, energin, brottsligheten och försvaret med Nato-anslutningen.
Lyckas Kristerssons regering med det kommer den allt mer att uppfattas som det trygga valet och få se förtroendesiffrorna stiga. Väljarna måste då värdera det mot hur en regering under Magdalena Andersson kommer att hantera interna konflikter med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i just de centrala frågorna. Hur blir det med skatter, kärnkraft, kriminalpolitik, invandring och försvaret med ett sådant rödgrönt hopkok?
Någonstans där kommer också SD att behöva välja. Ska de välta en Kristersson-regering för att få en Andersson-kompott? Det är inte bara SD som kan sätta andra under press.
Ulf Kristerssons regering har ännu mycket kvar att bevisa. Men läggs halvår till halvår till halvår så finns ändå förutsättningar att bygga en starkare borgerlig trio inför valet 2026.
