Bo Pellnäs: Kriget, rapporterna och sanningen
Det finns skäl att erinra sig den gamla satsen som säger att det finns tre sorters lögn, nämligen lögn, förbannad lögn och statistik.
Från krigsskådeplatser kan man bara lita på vad oberoende journalister säger, förutsatt de sedan länge är kända som pålitliga. Men även de är bara människor vars rapportering påverkas av oundvikliga och mycket förklarliga känslor inför det de upplever av död och våldsamheter.
När de krigförande parterna rapporterar måste utgångspunkten vara att man inte kan lita på några siffror som redovisas. Nu som bekant inte heller på de bilder man får se. Det krävs stor erfarenhet för att bedöma vilka förlustsiffror som kan vara rimliga med hänsyn till vad man vet om vapeninsats, byggnadskonstruktioner och antalet människor på platsen.
Egna förluster bland soldater redovisas aldrig. Men från Ukraina vet vi ändå mycket om läget inom de ukrainska förbanden eftersom journalister får träffa soldater vid fronten, sannolikt utvalda men som ändå ger en bild av striderna. Om de ryska soldaternas tillvaro vet vi bara att de dör i stora mängder.
Allt som parterna redovisar är till för att påverka opinionen – den egna, motståndarens eller en vidare omvärlds. Möjligheterna att skapa ett genuint hat och stöd för ökade krigsinsatser har i historien aldrig varit större än nu. De uppgifter som kan vara förvanskade i offentliga medier är ändå rent anständiga jämfört med allt det som utan granskning har fritt fram på nätet.
Rapporterna om att Hamas halshögg barn vid anfallet in i Israel den 7 oktober är sådant man inte direkt ska ta för en sanning. Jag är övertygad om att på nätet finns alla vidriga bloddrypande detaljer i barnamorden omständligt redovisade.
Under en bilresa i Zagreb några år efter krigen på Balkan stannade jag och bad en kroatisk jurist lämna bilen. Han hade just berättat hur ett gäng serber hade spikat upp en kroatisk baby på en vägg och därefter fortsatt att supa och spela kort i rummet intill.
Men jag hade några år tidigare hört samma förfärliga historia i Sarajevo, då med andra än serber i skurkrollen.
Detta måste vara en historia med rötter i Östeuropa och säkert med judar som förövare. Sannolikt berättad som förspel till någon pogrom på judar i någon avlägsen by. Där berättad får historien två emotionellt mycket starka element; föreningen av våldet mot det värnlösa barnet och den tydliga syftningen på Jesu korsfästelse.
Människor som lever i existensens gränsmarker och som har en svartvit religiös bild av världen, kan av minsta orsak, väl ältad och dränkt i sprit, hetsas till att bränna sina grannar. Det är inte underligt att denna förfärliga historia kunde slå rot på Balkan där den muntliga berättartraditionen genom mormödrarnas munnar i hundratals år förgyllt de egna hjältarna och aldrig hittat något gott att säga om någon annan folkgrupp.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
