Krafttag mot arbetslösheten
LO-ekonomen Torbjörn Hållö skriver i tidningen Axess under rubriken ”Den nya arbetslösheten” om hur arbetslösheten – och då i synnerhet långtidsarbetslösheten – ser ut i dag. Han efterlyser en mer intensifierad politisk debatt om saken, men anar varför det inte är så. ”Trots att Sverige idag har den högsta arbetslösheten på över 20 år med en hög och växande långtidsarbetslöshet står jobben inte i centrum för den politiska debatten. Varför? Ett svar är att arbetslösheten blivit etnifierad och individualiserad.”
Det är ingen nyhet att det är i invandrargrupper med generellt låg utbildning och utan tillräckliga kunskaper i svenska som arbetslösheten är som störst. Ledarsidan har upprepade gånger påpekat detta förhållande när det gäller just Skåne, som har hög arbetslöshet och låga snittinkomster.
Pandemin har gjort att arbetslösheten skjutit i höjden ytterligare och att den ökat även bland mer välutbildade. En hel del kommer att få jobb igen när ekonomin öppnas och vänder, men erfarenheten från andra kriser visar att en del av de jobb som försvunnit inte kommer tillbaka då de ändå skulle ha slagits ut på sikt. Torbjörn Hållö menar att även Covidkrisen troligen har en sådan långsiktig påverkan. När exempelvis företag drar ner på resandet kan det slå mot en del servicetjänster som ofta är arbeten som ligger närmast till hands för dem med lägre teoretisk utbildning. I de grupperna är också risken störst för att arbetslöshet övergår i långtidsarbetslöshet. Och just långtidsarbetslösheten är den som är svårast att knäcka.
Hållö påpekar det faktum att Sverige inte är sämre än jämförbara länder på att integrera invandrare och få dem i arbete. Däremot har fler lågutbildade invandrare kommit till Sverige än till våra grannländer. Det gör uppdraget betydligt svårare, och det riskerar medföra att det i vissa etniska grupper uppstår en bild av att det ”för oss” går det inte att få arbete”.
Hur ska då långtidsarbetslöshet motarbetas och förebyggas? DDR hade ingen arbetslöshet. Regimen hade helt enkelt bestämt att det skulle vara så. Det är förstås ett sätt att lösa problemet. Det kan också Sverige göra i morgon. Den metoden – socialism – är dock inte att rekommendera. Den tog DDR och dess syskon mot konkursens brant.
En annan är ett slags mellanting, att subventionera en mängd arbeten och koppla försörjningsersättning till dem. Det är en metod som förmodligen under överskådlig tid kommer att vara en del av svensk arbetsmarknadspolitik. Det är också nödvändigt som instrument för att från staten göra klart att bidragsförsörjning inte är ett alternativ för friska vuxna. Men den högsubventionerade anställningen blir väldigt dyr och förmodligen skadlig för en mängd människor och ekonomin som helhet om den blir allt för utbredd.
Att tvinga ner människor i skolbänken är en annan metod, men det är uppenbart att den måste kompletteras med helt andra mer verklighetsnära åtgärder för att fungera. Passivitet bakom skolböcker har aldrig hjälpt någon. Om skolbänken inte fungerar kan andra miljöer göra det.
Det råder samtidigt stor brist på arbetskraft inom en mängd områden, både i offentlig och privat sektor. Efterfrågan på bostäder är historiskt hög, äldreomsorgen behöver alla händer den kan få, trafikinfrastrukturen behöver upprustas, många hantverksföretag skriker efter arbetskraft – det är inte brist på jobb som är problemet. Det handlar i hög grad om yrken som traditionellt inte krävt omfattande teoretiska studier. Fler måste få möjlighet att komma ut i den praktiska verkligheten för att lära sig ett yrke på plats, inte som ”extratjänster” utan med självklar inriktning mot fullvärdig yrkeskunskap. Det kan rimligen inte vara något som fack eller arbetsgivare, vänster eller höger, har något emot.
Att i högre grad involvera företag i utbildningen av den arbetskraft de behöver är en metod som bör utvecklas mer. Intensiv yrkesnära praktik med sikte mot praktiska yrken med långsiktig efterfrågan bör vara utgångspunkten för fler unga. Att ärva långtidsarbetslöshet får inte vara ett alternativ.
