Köpenhamn i fokus
Världens regeringar behöver enas om en fortsättning på Kyotoavtalet, som måste ha större ambitioner än föregångaren och global räckvidd. Däremot står och faller inte alltsammans med att allt löses i Köpenhamn under de kommande två veckorna. Visst, det vore önskvärt om det blev så, men knappast troligt. Det avgörande är att den politiska processen inte går i baklås och att målet om en gemensam omställning bort från en koldioxidintensiv ekonomi inte dribblas bort.
Ett annat viktigt budskap som måste komma från Köpenhamn är hopp och framtidstro. Medierapporteringen om klimatförändringarna är intensiv och det är lätt att misströsta över omfattningen av dränkta önationer, smältande glaciärer, ohyggliga oväder, förlorade skördar, klimatstressade djurarter och desperata klimatflyktingar. Ibland verkar framtidsscenarierna vara direkt hämtade ur katastroffilmer från Hollywood. Med sådana utsikter är det svårt att känna tillförsikt.
Faktum är att det går att hantera klimatproblematiken. De ekonomiska och teknologiska förutsättningarna finns. Däremot finns det inte mycket att hämta för den ”optimism” som menar att hotet är falskt alarm. Climategate – intern mejlväxling mellan klimatforskare vid ansedda East Anglia-universitetet i Storbritannien som läckt ut på internet – förändrar inte den saken.
Det finns de som i Climategate ser bevis på att klimathotet är överdrivet och att forskningsrönen som FN:s klimatpanel IPCC grundar sina rapporter på inte är ärligt redovisade. En mindre konspiratorisk förklaring är att forskningsområdet är fyllt av svåra frågor och erbjuder få bergsäkra svar. Men IPCC låtsas inte heller som om den sitter inne med alla svar. Den anser att temperaturen kan komma att stiga med 1,1-6,4 grader till århundradets slut. Inom den spännvidden ryms många högst olika scenarier.
Det bästa sättet för världens regeringar att förhålla sig till den oundvikliga osäkerheten kring vad som är att vänta är att tänka i termer av försäkringar. Om det värsta skulle inträffa vore det så förödande att det är klokt, ja till och med nödvändigt, att satsa resurser här och nu.
COP15 handlar om hur mycket utsläppen ska sänkas och hur åtaganden och kostnaderna ska fördelas. Det är ett mycket svårt pussel som ska läggas. Av förhandlingsbuden som strömmat in på sistone kan man konstatera att de summerar till för lite i förhållande till behovet. Finanskrisen och de räddningsaktioner som den krävt har inte direkt hjälpt till att lägga grunden för nya stora ekonomiska åtaganden. Men det gäller att höja blicken och visa ledarskap. Klarar regeringarna av det? Om knappt två veckor vet vi.
