Konsumentens ansvar   

När regeringen uppvaktade kronprinsessan Victoria på hennes 30-årsdag gav statsminister Fredrik Reinfeldt henne en platt-TV. Kritiken lät inte vänta på sig, men kronprinsessan var i gott sällskap. Bara i Sverige säljs ungefär 750 000 platta TV-apparater om året.

Därtill kommer en årlig försäljning av mobiltelefoner som år 2012 uppgick till smått hysteriska 3,8 miljoner stycken. 

Konkurrensen mellan hemelektronikkedjorna har gjort svenska hushåll till några av världens mest uppkopplade: Den genomsnittliga kunden behåller sin mobiltelefon i två år. Smarta telefoner och TV-apparater revolutionerar vårt sätt att ta till oss information. Den enda information som verkar saknas är vad som händer med hemelektroniken som inte lämnas på den lokala miljöstationen. 

Det vanliga västeuropeiska hushållet skapar omkring 900 kilo e-skrot under en 20-årsperiod. Interpol uppskattar att det årligen skeppas tusentals ton elektronikavfall från Europa, till utvecklingsländer i Afrika och Asien. Stickprover som genomfördes i Skåne 2011 – efter att EU hade kritiserat Sverige för att inte göra tillräckligt och myndigheterna fick extra anslag för att kontrollera e-skrot – visade att en fjärdedel av transporterna innehöll illegalt avfall. 

Entreprenörer som exporterar miljöfarligt avfall behöver tillstånd från Naturvårdsverket och lagstiftningen är internationell. Baselkonventionen binder länderna som undertecknat avtalet till att enbart transportera avfall mellan varandra.

Tillsammans med OECD:s särskilda avfallsavtal ligger konventionen till grund för EU:s avfallstransportförordning, som utgör svensk lag sedan 2007. 

Lagstiftningen är omfattande. Ändå är den illegala avfallsexporten en växande och lukrativ bransch. Skrupelfria entreprenörer, ofta med kopplingar till organiserad brottslighet, tjänar stora pengar på att exportera olaglig e-skrot till Afrika och Asien. Dels är flera av utvecklingsländernas miljölagstiftningar mindre omfattande, dels finns inhemska marknader för återanvänd hemelektronik. Att plocka isär en gammal laptop kostar mindre än 20 kronor i ett land som Indien. 

Samtidigt finns mer än 200 kemiska föreningar i en enda mobiltelefon. Att globala kommunikationsföretag skapar efterfrågan på mineraler, medan det miljöfarliga avfallet som bly och kvicksilver dumpas i samma utvecklingsländer som utvinner mineralerna när produkterna är förbrukade, utgör en mindre smickrande del av globaliseringen. 

Så länge gränskontrollerna förblir bristfälliga lär den illegala avfallsexporten fortsätta. Det gör att alla konsumenter, som menar att tillväxt och frihandel är bästa sättet att reducera fattigdom, har ett moraliskt ansvar för att öka sin kunskap om av vad som händer med vår avlagda hemelektronik.