Andreas Bergh: Kommuner ska inte leka företagare
För 10 år sedan upptäckte invånarna i Kallinge i Blekinge att halterna av så kallade PFAS-kemikalier i dricksvattnet låg skyhögt över gränsvärdena. PFAS-ämnen är farliga för hälsan, för miljön och är dessutom svåra att bryta ner. När ämnena hittades i grundvattnet var det således ingen angenäm upptäckt. Förklaringen visade sig vara att ämnet läckt ned i marken från brandsläckningsskum som Försvarsmakten länge hade använt i närheten.
När ett fasansfullt misstag som detta uppdagas, skulle man kunna tänka sig att kommunen och kommuninvånarna tillsammans vänder sig till Försvarsmakten för att utkräva kompensation för att kommunens grundvatten har förgiftats med brandsläckningsskum. Ett annat fullt rimligt alternativ vore kanske att kommunen och Försvarsmakten tillsammans tog strid mot det amerikanska bolag som tillverkat skummet. Inget av detta hände. Istället inleddes en lång juridisk process i vilken drabbade kommuninvånare stämde sitt eget kommunala vattenbolag, Ronneby Miljöteknik.
Efter ”bara” fem år vann invånarna en viktig delseger: Högsta Domstolen beslutade att det kommunala vattnet i Ronneby ska ses som ”en produkt” (!). Det beslutet banade i sin tur banade vägen för att Tingsrätten 2021 dömde Ronneby Miljöteknik att kompensera de drabbade. Året efter rev emellertid hovrätten upp domen och i våras kom beskedet att målet ska prövas i Högsta domstolen. Fortsättning följer således.
Redan nu kan dock konstateras att de ansvariga genom att verksamheten drivs i bolagsform har gått in i ett försvarsläge där de förväntas se till bolagets bästa. Det är en olycklig situation, inte minst när den kontrasteras mot idén att offentlig förvaltning finns till för att värna medborgarnas intressen. I en kommun borde kommuninvånarnas bästa naturligtvis vara den självklara ledstjärnan för verksamheten.
”Är det bolagets intressen eller kommuninvånarnas som ska sättas i första rummet?”
Bolagsformen skapar med tyvärr stora frågetecken kring var de kommunanställdas lojaliteter ligger. I takt med att antalet kommunala bolag har ökat blir sådana frågetecken allt vanligare. För 20 år sedan hade Sverige runt 600 kommunala bolag. Vid millennieskiftet hade antalet fördubblats. I skrivande stund hyser landet mer än 1 700 kommunala bolag. Mestadels ägnar de sig åt el, vatten, gas och avlopp – men det är inte ovanligt med kommunala bolag som ägnar sig åt kultur, fritid eller turism.
De flesta bolag tuffar på utan problem. Anställda i kommunala bolag gör sannolikt sitt jobb lika bra som Sveriges övriga anställda. Men olyckor sker även när onda avsikter saknas. Då ställs saken på sin spets: Är det bolagets intressen eller kommuninvånarnas som ska sättas i första rummet? Den frågan borde inte behöva ställas om kommunal verksamhet. Kommunalt ägda bolag är en problematisk organisationsform, både för att det är otydligt vad verksamhetens mål bör vara och var de anställdas lojaliteter bör ligga.
Det är aldrig bra att ha organisationer med oklara mål och otydlig ansvarsfördelning. Det är extra dåligt när dessa organisationer hanterar viktiga offentliga angelägenheter.
Andreas Bergh är välfärdsforskare på Ekonomihögskolan i Lund och Institutet för näringslivsforskning (IFN). Detta är en gästkrönika på ledarsidan.
