Kommunal vårdskandal 

Något som inte var bra, blev ännu sämre. När brukarna på äldreboendet Koppargården i Stockholm svarar på frågor om sin vardag, avslöjar svaren ett utbrett missnöje. Bara hälften säger sig ha möjlighet att välja när de ska kliva upp eller lägga sig. Tre av fyra anser inte att de kan påverka vardagsrutiner som tidpunkten för lunch och läkarbesök. 

Hösten 2011 var Koppargården på allas läppar. Privatisering och personalbrist blev synonyma begrepp när ansvaret efter Dagens Nyheters reportage om vanvård skulle fördelas.

”Ändra reglerna så att det blir lätt för stadsdelsnämnderna att säga upp avtal med företag som inte lever upp till kvalitetskraven”, krävde exempelvis oppositionsrådet Roger Mogert (S). 

Kommunen återtog driften av Koppargården i februari 2012. Men att personalens samarbetssvårigheter framkom som huvudanledning till vanvården, inte driftsformen i sig, gavs marginell uppmärksamhet. 

Därför förtjänar svaren i Koppargårdens brukarundersökning för 2013 uppmärksamhet. Inte bara för att Koppargården har fortsatta brister, utan även eftersom händelserna runt vårdföretaget Carema påverkade den nationella valfrihetsdebatten. 

Alliansregeringens opinionsmässiga nedgång startade efter Carema-affären och väljarstödet har aldrig återhämtat sig. Den felaktiga bilden av kissblöjan som vägdes för att spara pengar lever kvar i väljarnas medvetande, och även många borgerliga väljare verkar ha accepterat ett givet samband mellan vinstintressen och en urholkad välfärd.

När regeringens tid vid makten summeras kommer valfrihetsreformerna i äldreomsorgen att vara en viktig insats. Med hänsyn till det bristfälliga vardagsinflytandet på Koppargården, borde framförallt Moderaterna ha försvarat de positiva delarna av sin politik bättre.