Klimatsmarta kollektivtrafiken

I ett land med överlag hög kvalitet i vård, skola och omsorg ställer medborgarna nya och högre krav.

När våra arbetsvillkor och vår arbetsmiljö är bättre än någonsin ställer vi högre krav på resan till och från jobbet. När välfärdspolitiken har gett majoriteten ett bra liv, sett till det materiella, börjar vi efterfråga det goda livet.

Bättre än de flesta har Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand lyckats ge ett svar på den efterfrågan. Hon säg­er sig inte ha alla lösningar, men hon bekräftar denna i grunden djupt existentiella undran. Det uppskattar väljarna, särskilt i mellanvalsperioder. När valet närmar sig tenderar väljare generellt bli mer praktiska och mindre existentiellt funderande.

I sin bok ”Den nya gröna vågen” resonerar Wetterstrand kring hur vi kan klimat- och miljöanpassa tillvaron, utan att rucka på vår egen bekvämlighet. Vi måste köra mindre bil, men­ar hon, men säger sig samtidigt förstå varför många uppskattar en lugn egen stund i bilen på morgonen.

Wetterstrand sätter alltså fingret på samma problem som den rödgröna butlerkampanjen, och som alliansen pekar på när man talar om ”livspusslet”. Varken de senaste hundra årens drastiska höjning av vår levnadsstandard eller den digitala revolutionen har fått oss att sluta stressa. Mycket av stressen är kopplad till resande. Det är tjänsteresor, konferenser, dagishämtning, ridlektioner, fotbollsturnering och tid hos tandläkaren.

På många orter i Sverige är och förblir bilen det enda alternativet. Desto viktigare att de orter där bilen inte behöver vara nödvändig erbjuder kollektivtrafik som ett bättre och snabbare alternativ. Wetterstrand pekar i sin bok på att bussar och ett utbyggt bussfilsnät kan vara mer flexibla alternativ än spårtrafik i vissa lägen.

Avgiftsfria parkeringsplatser vid knutpunkterna och övervakade cykelparkeringar (som redan finns i exempelvis Lund) kan vara sätt att sporra pendlare att göra åtminstone hälften av resan kollektivt.

Butlerförslaget möttes av skratt och spe. Det är förståeligt.

Samtidigt satte det ju fingret på ett av välfärdssamhällets problem – att vi fortfarande inte mår särskilt bra.

Infrastrukturpolitiken har varken målet eller möjligheten att råda bot på människors ångest. Men när människor byter jobb allt oftare, och därför inte kan förväntas bo nära sin arbetsplats, blir trafiken allt viktigare för vårt välbefinnande. Ur ett miljöperspektiv vore det bäst om den var kollektiv, i praktiken är det inte alltid möjligt.

Men trevliga och tillgängliga tåg som går i tid, i kombination med pendlaranpassade bussar i egna filer, ger ett viktigt steg i rätt riktning. Att dessutom stadsplanera på ett sådant sätt att annan service finns i anslutning till kollektivtrafiken är smart, inte skrattretande. Efter valet vore en blocköverskridande diskussion om framtidens resande önskvärd.