Kampen mot rosten
Kopplingen är inte så långsökt som den kan verka. Innan Lööf blev partiledare framhöll hon ofta och gärna Margaret Thatcher som en av sina förebilder. Det har hon tonat ned. Överhuvudtaget har Lööf varit sällsynt nedtonad under sina fem månader som ungt stjärnskott i ledningen för ett parti som vacklar mellan liberalism och intressepolitik för de gröna näringarna.
Någon Lööfeffekt i opinionen syns inte till.
Lööf har grundmurat förtroende i sitt parti. Om det beror på hennes tidigare orädda sätt att sticka ut hakan eller på hennes anpassningsförmåga är oklart. Om det beror på det senare är det inte odelat positivt. I stället för klara budskap – som det på fredagen om äldrepeng och att ”jaga våra politiska motståndare och deras ihåliga argument om driftsformer” – framförs mest klyschor.
På scenen är Lööf ett energiknippe. I sak handlar det mycket om att man måste våga. ”Framtidens Sverige kräver modiga ledare.” Om det modet innebär att Lööf och Centern lägger fler tuffa förslag om arbetsmarknad, skatter och valfrihet i välfärden är det välkommet. Om det ska tolkas som att C ”vågar ”låta någon annan skriva partiets idéprogram, ett gigantiskt grupparbete så som det presenterades i veckan, kan det ses som anpasslighet. Vi vet inte så noga vad vi vill, vi genomför det du vill, ungefär.
Detta ligger dessvärre i linje med Lööfs uppmärksammade svar i en intervju i tidningen Neo (6/2011):
”Ska vi avskaffa spelmonopolet?
– Gud, jag måste ju svara som partiledare här. Nej. (skratt)
Ska vi avskaffa Systembolagets monopol?
– Nej.
Tycker du det själv också?
– Nej, men jag måste svara som partiledare.”
Annie Lööf har allt för länge gömt sig bakom partiledarrollen. I stället för att släta över och agera som om hon ledde ett parti med djupa interna motsättningar – det gör hon inte, hon har nog av det vikande externa stödet – borde hon kunna vara lika inspirerande nu som tidigare. Så som Thatcher var. Järnladyns förtjänst var inte anpasslighet till svårfångade opinioner utan att hon stod för en idé. Hon följde sin övertygelse.
Nya siffror från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar att också Centern var beroende av taktikröstare vid riksdagsvalet 2010. På samma sätt som Kristdemokraterna hade stöd av ”broder fyra procent” hade Centern stöd av ”bonde fyra procent”.
Centerns balans på fyraprocentsspärren till riksdagen lär inte brytas så länge Lööf tar på sig att försöka personifiera det alla gillar. Det är ytterst svårt att hitta någon som ogillar framtiden, det trygga eller det gröna. Det är inte signalorden som måste lyftas eller bli fler, det är innehållet.
För mycket luft gör att järnet rostar.
I Västeråstalet kunde man ana en nytändning hos Lööf, men det behövs mer. Mycket mer.