Journalister är inga spioner
Dagens lagstiftning bygger på att den som skadar Sveriges intressen kan dömas för spioneri, genom exempelvis att sprida hemliga uppgifter vidare. Men den som sprider uppgifter som den fått tillhanda i internationella samarbeten om andra stater, vilket inte direkt är till fara för Sveriges säkerhet kan denne inte idag dömas för spioneri. Det är denna lucka i lagen som det finns ett behov av att täppa till.
Ett annat lands intressen skadas. Men också Sveriges säkerhet försvagas långsiktigt. Minskar förtroendet för svensk underrättelsetjänst är risken stor att andra stater väljer att inte dela information till oss.
Ömsesidigheten bygger också på förtroende och att uppgifter inte läcker och att det finns ett straffrättsligt ansvar. Den som utför spionage ska kunna dömas för spionage.
Så långt är allt väl.
Det är andra delar av lagförslaget som är problematiskt. Även medierna berörs när obehörig tillgång till hemliga uppgifter inom ramen för internationella samarbeten kriminaliseras. Det är en inskränkning av yttrande och tryckfriheten.
Exempelvis: Hur skulle i dag publiceringar som de som avslöjade den så kallade vapenfabriken i Saudiarabien bedömas av rättsväsendet? Eller avslöjandet om franska övergrepp i den svensk franska specialinsatsen i Kongo?
”Risken för att tidningar eller etermedier skulle fällas är ska det sägas inte minimal, men mycket begränsad”
Risken för att tidningar eller etermedier skulle fällas för relevant journalistik är ska det sägas inte minimal, men mycket begränsad. I det reviderade lagförslaget läggs in att domstolen ska pröva om publiceringen är ”försvarlig”. Alltså när allmänintresset överväger skyddsintresset ska den tilltalade frias. Att tala om ”hot mot demokratin” är således en tjatig överdrift.
Det kan läggas till att det finns en en juridisk princip som innebär att det ska göras en ”restriktiv tolkning av betungande regler”. När reglerna är diffusa betyder det att få kan straffas. Till saken hör att de särskilda reglerna för tryckfrihetsmål bidrar till att skydda yttrandefrihet och tryckfrihet. Men det räcker inte. Försvarlighetsregeln överlämnar bedömningen i alldeles för bred bemärkelse av vad som är straffbart till domstolar.
Och varför utmåla journalistiken som ett problem? Även med dessa skyddsregler för tidningar och medier kvarstår oron över att färre vågar kontakta medier i syfte att avslöja missförhållanden inom internationella samarbeten om det finns risk för att hållas ansvarig för brott.
Ett svar som framgår i propositionen är oron över att tidningar eller nätforum med utgivningsbevis ska användas som bulvaner åt främmande makt eller andra sammanslutningar.
Att spioner använt journalistyrket som täckmantel är inte okänt, varken i fiktionen eller i verkligheten. Men som motiv för kriminalisering är det tunt.
Förslaget verkar utgå från att medier brister i intresse för svensk säkerhet. När det i själva verket är missförhållanden och inte svenska säkerhetsintressen som medier strävar efter att avslöja.
