Jobbpolitik utan näring

Den är i sin enkelhet genial. Lööf svarar på ett för henne typiskt sätt:

”För att vi inte har tillräckligt mycket småföretag som vill och vågar anställa.”

Hon kunde ha valt ett mer filosofiskt svar, som att det beror på att den som tar ett jobb kräver lön och att den som anställer någon måste vara beredd att betala lön.

Ändå är Lööfs svar bättre än vad de flesta politiker kan prestera.

Eller utredare för den delen. Se på den utredning som Stefan Löfven hade som ett av sina huvudnummer i talet på 1 maj förra året, som skulle ge svaren på hur Sverige 2020 ska få lägst arbetslöshet inom EU.

”Därför tillsätter jag idag en Forskningskommission för att studera de bästa exemplen på jobbskapande, utbildning och matchning internationellt”, sa Löfven från talarstolen. Stordåd förväntades. Tio månader senare skulle kommissionens underverk slå knock på omvärlden. Var det tänkt.

Men när Mårten Palme och hans tre medförfattare i veckan presenterade resultatet blev det nästan tyst från Socialdemokraterna. Stefan Löfven lät i Aftonbladet meddela att forskarna valt att fördjupa sig i arbetsmarknadsåtgärder och utbildning. ”Men där finns ingen näringspolitik och det är ju den som ska se till att jobben skapas”, konstaterade han besviket. Och vad finansministerkandidaten Magdalena Andersson – Socialdemokraternas uppgraderade sparversion av Anders Borg – tänker om de dyra förslagen med en a-kassa som per automatik ska följa lönehöjningarna får vi nog aldrig höra offentligt.

Nej, det var inte så enkelt som att tillsätta en kommission för att få ner arbetslösheten. Och det kommer inte att bli det i regeringsställning heller. Utredningar skapar inte innovationsklimat. Stefan Löfven är självklart besviken, det här skulle bli ett av hans stora nummer.

Rapporten visar att andelen tillfälliga anställningar är hög bland de unga. Någon överraskad? Det är inte särskilt märkligt att det är i början av yrkeslivet som den typen av anställningar är vanliga. Palmekommissionen vill åtgärda det genom att ha högre arbetsgivaravgifter på tillfälliga anställningar. Till det talas om en särskild skatt för visstidsanställningar som varat i över tre år. Det kan kallas för mycket, men någon politik för att skapa jobb är det inte.

Vad skulle Stefan Löfven svara på Kristoffer Appelquists fråga? ”A-kassan är för låg” eller ”Det är för billigt att anställa ungdomar på vikariat”. Och att ständigt tvingas upprepa ”A-kassa är en försäkring, inget bidrag” är inte det Löfven vill ägna sin valrörelse åt. Det var ju tvärtom – jobben var det som skulle gälla, det gamla arbetarepartiet skulle inte tvingas in i bidragshörnet av det nya arbetarpartiet.

Arbetsmarknaden är inte så becksvart som den ofta framställs. Efter finanskrisen har jobbtillväxten varit stark och främst har det handlat om fasta jobb. Långtidsarbetslösheten är inte ett större problem i Sverige än i andra länder. Tvärtom. Enligt SCB är andelen långtidsarbetslösa bland dem som saknar jobb lägst i Sverige av samtliga EU-länder.

Befolkningstillväxten i Sverige har varit stark de senaste åren och i det är i hög utsträckning kopplat till invandring, inte minst ökade flyktingströmmar. En ökad befolkning och fler i arbetskraften gör att arbetslösheten i procent kan stiga även om nya jobb tillkommer.

Det framgår i Palmekommissionens rapport att det är i grupperna nyinvandrade och lågutbildade – som sysselsättningen är lägst. Här finns brister att åtgärda. Men de är knappast kopplade till högre a-kassa och höjda arbetsgivaravgifter för tillfälliga anställningar. Även om riktade åtgärder och utbildningssatsningar är helt rimligt, kommer det inte att räcka.

De länder som har låg arbetslöshet har ofta, som Tyskland, en låglönesektor. Den reformen infördes av socialdemokraten Gerhard Schröder och fick önskad effekt. När Stefan Löfven framhåller Tyskland är det viktigt att komma ihåg att det är den modellen som är förklaringen till den låga tyska arbetslösheten, vilket knappast rimmar väl med den egna partiretoriken om hur arbetsmarknaden i Sverige ska fungera. För övrigt är de tyska socialdemokraterna inte heller nöjda – ett krav för att bilda regeringen med de konservativa i CDU/CSU var höjda minimilöner. Återstår att se hur det påverkar den tyska arbetslösheten.

Alliansen har misslyckats på flera punkter i näringspolitiken. Intresset för att investera i Sverige är för lågt, tillgången till riskkapital är för dålig. Det statliga stödet är utspritt på många aktörer, illa fungerande och ofta baserat på regionpolitiska och industritaktiska hänsyn  – som stödet till fordonsindustrin genom bolaget Fouriertransform.

Att finansministern och andra regeringsföreträdare varit mer fokuserade på att attackera riskkapitalets baksidor än att framhäva dess betydelse för innovation och svensk konkurrenskraft är långsiktigt skadligt för skapandet av nya tillväxtbolag. En näringslivsinriktad opposition skulle kunna sätta in ett par hårda stötar mot den förda politiken och se till att i högre grad göra Sverige till en självklar plats för nya växande företag och riskvilliga investerare.

Annie Lööf och Stefan Löfven skulle kunna slåss om vem som stimulerar näringslivet mest. Näringsministern har äntligen tvingat ut finansminister Anders Borg på banan, med förenklade regler för personaloptioner – ett sätt att locka högkvalificerade människor till Sverige och därmed underlätta för innovationsföretag (Di 7/3).

Vem Stefan Löfven ska driva näringspolitik tillsammans med, nu när den egna kommissionens missuppfattade sitt uppdrag, återstår att se. Jonas Sjöstedt?