Jobba för jobben
År 2001 var Göran Persson statsminister och Socialdemokraterna regerade ensamma i en minoritetsregering. Turordningsreglerna i Las ändrades sedan de borgerliga partierna och Miljöpartiet fått majoritet i riksdagen: företag med färre än tio anställda fick undanta två personer från reglerna vid uppsägningar.
Detta har både Socialdemokraterna, med LO i spetsen, och Vänsterpartiet sagt sig vilja ändra på. Tills nu. S-ledaren Mona Sahlin deklarerade i Ekots lördagsintervju vad hon vill göra med undantaget:
”Jag ser inget akut behov av att ta bort det”.
För en utomstående ser det ut som om Miljöpartiet har tagit strid och vunnit, precis som V fick sin vilja igenom om rut-avdraget för någon vecka sedan, alltså att avdraget skulle avskaffas vid ett maktskifte.
Så ser ju samarbeten ut – man ger och man tar, man kompromissar och i bland blir kompromissen bättre, som i Las-fallet och ibland blir det sämre, som i rut-fallet. I samarbetet mellan de rödgröna vänsterpartierna är det nästan undantagslöst så att ju mer grönt samarbetet blir desto bättre om det blir regeringsskifte i höst. Med tillägget att det ändå inte är bra nog. Det finns gröna förslag som är direkt negativa för jobbtillväxten, som förra mandatperiodens friår, som MP fortfarande står fast vid.
I valrörelsen 2006 dominerade jobben, och den duellen vann alliansen. Allianspartierna – Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna – hade den mest trovärdiga berättelsen om hur fler ska komma i arbete. De menade, och menar fortfarande, att arbete ska löna sig, att utanförskapet måste brytas så att fler jobbar och färre förtidspensioneras.
Det är där striden hamnar i årets val också. De flesta vet att politiker inte skapar arbetstillfällen, de skapar förutsättningar för jobb. Och då måste varje väljare ställa sig frågan: Vad är bäst, alliansens arbetslinje eller de rödgrönas kompromisser?
