Joakim Broman: Joakim Broman: Problemet är pedagogiken

Precis som i alla andra länder presterar flickor bättre än pojkar. Men den stora skillnaden handlar om socioekonomisk bakgrund. Elever från mer resursstarka hem presterar 44 poäng bättre i Pirls test än elever från ogynnsamma förhållanden – en skillnad som är tre gånger så stor som den mellan könen.

Det bekräftar att den svenska skolan fortfarande brister i ett av sina viktigaste uppdrag: att jämna ut förutsättningar. I somras meddelade Gustav Fridolin att han vill satsa 5 miljarder under 2018 och 2019 på att göra skolan mer jämlik.

Men mer pengar kommer inte att lösa problemet. Det svenska skolväsendet lider nämligen av ett mer grundläggande problem: relativistisk kunskapssyn i läroplanerna. Under hösten släpptes boken “Kunskapssynen och pedagogiken”, skriven av de tre professorerna Magnus Henrekson, Inger Enkvist, Martin Ingvar och doktoranden Ingrid Wållgren. Med stöd av forskning i olika discipliner sågar de långsamt och grundligt den postmoderna pedagogiken vid fotknölarna.

Det paradigmet har varit rådande i den svenska skolan sedan det tidiga 1990-talet och har inneburit att elever ska lära sig “samtala om” och “uttrycka och värdera” åsikter, istället för objektivt insamlad och granskad fakta. De ska lära sig “generella färdigheter”, att samarbeta, att tänka kritiskt och vara kreativa.

Resultatet blir att grundläggande färdigheter, som läsande, skrivande och räknande, blir lidande. Traditionella ämneskunskaper sätts åt sidan.

Detta är den enskilt viktigaste förklaringen till den svenska skolans dåliga resultat. Men den kanske viktigaste lärdomen från “Kunskapssynen och pedagogiken” är att de luddiga målen och den postmoderna pedagogiken drabbar elever från socioekonomiskt svaga hem värst.

Det är positivt att den dåliga trenden för skolan vänt. Men riktiga toppresultat kommer vi inte att nå förrän läroplanerna får ett rejält omtag. Resurssvaga elever straffas alltjämt i flumskolans ruiner.