Ledare

Joakim Broman : Avveckla det statliga riskkapitalet

Ledare Artikeln publicerades
Växer det?
Foto: Janerik Henriksson/TT
Växer det?

En kommunal etanolanläggning som gett Örnsköldsvik miljardskulder. Biogassatsningar, innovationshubar, klusterbildningar, inkubatorer. Varje år spenderas ungefär 40 miljarder av skattebetalarnas pengar på så kallad tillväxt- och innovationspolitik. Summan tenderar att öka med åren, och oavsett politisk färg på regeringen.

I något avseende är detta ett av den svenska politikens stora mysterier. Som docenterna i ekonomi Christian Sandström och Jan Jörnmark konstaterar i sin rapport ”Den industripolitiska återvändsgränden” för Skattebetalarnas förening, finns det nämligen inget stöd för att dessa enorma summor gör någon som helst skillnad. Åtminstone inte i gynnsam bemärkelse. “De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”, skriver Sandström och Jörnmark.

Däremot riskerar stöden att slå snett. De ökar risken för korruption och snedvridna marknader – där livskraftiga företag får sämre villkor eftersom en sämre konkurrent får stödmedel. Dessutom öppnar systemen för så kallade bidragsentreprenörer: företagare som inte har någon egentlig verksamhet utan mest lever av att håva in pengar från de många ”tillväxtfrämjande” institutioner som finns. I ett fall konstaterar rapportförfattarna att ett företag fått pengar från 38 olika stödformer.

Det är kanske inte särskilt förvånande att studier visar att de företag som får flera stöd är mindre produktiva än de som inte får något alls. Ändå tycks antalet myndigheter, offentliga bolag och organisationer som delar ut sådana bara öka. När Sydsvenskan 2010 granskade vilka företagsstöd som kunde sökas framkom att det fanns 80 olika stödorganisationer som fördelade 400 miljoner kronor, bara i Skåne. Politiken lovade bättring, men när Sydsvenskan följde upp tre år senare hade antalet organisationer ökat till 120 och pengasäcken till över 700 miljoner.

Ett mysterium, som sagt. Men Sandström och Jörnmark ger vissa förklaringar. En av dem är att innovationspolitiken i grunden bara är en fortsättning på det industristöd som fanns under 1970-talet. Andra delar kan betraktas som rent regionalstöd. Innovationspolitik låter mer modernt, men kan precis som varvsstödet snarare komma att försena nödvändiga strukturomvandlingar än underlätta dem.

Ett annat problem är att politiker vill framstå som handlingskraftiga, och därmed behöver konkreta satsningar att peka på. Att generella skattesänkningar på företagande eller kapital ger effekter på tillväxten går att belägga i forskningen, men det ger inte lika spektakulära rubriker som att klippa banden till en ny innovationshub.

Det är kanske begripligt, men det gör det inte mer acceptabelt. Det går inte att motivera att stora summor spenderas på sätt som har noll – eller till och med negativ – nytta. Den så kallade tillväxtpolitiken måste omdanas i grunden. Myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket bör läggas ned, och företagsstöden skäras ned kraftigt. Om staten överhuvudtaget ska ägna sig åt området bör det ske genom att fokusera på att riva ned hinder för företagande, snarare än att fördela stödpengar.