Järnvägsladyn ryter till
Signalfel, nedrivna kontaktledningar, tågförare som inte dyker upp – ursäkterna för tågförseningar är många och grymtningarna likaså. Att tvingas sitta på ett av Sveriges skruttiga tåg med stinkande toaletter och nyckfull värmereglering känns sådär.
Då många är beroende av att tågen är säkra och kommer fram i tid är därför alla initiativ till förbättringar välkomna.
I går aviserade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) att hon höjer straffavgifterna per försenad minut för Trafikverket och tågoperatörena. Att missköta sig ska kosta.
Det är bra. Att politikerna behöver hålla koll på myndigheterna blev pinsamt uppenbart i fadäsen där Trafikverket räknat fel på 20 miljarder för behov av järnvägsunderhåll. Bara halva kontaktledningsnätet hade visst räknats med, vilket upptäcktes flera år innan det rapporterades till beslutsfattarna och blev till rubriker i maj i år. Slutsatsen är att man inte automatiskt kan räkna med att tjänstemännen i byråkratin sköter sig exemplariskt eller ansvarsfullt.
SVT Östnytt fann vid en granskning förra året att det sedan 2008 skett 61 större urspårningar på den svenska järnvägen, varav 23 till följd av fel och brister som Trafikverket redan innan känt till men inte åtgärdat. Det är naturligtvis vansinne.
Catharina Elmsäter-Svärd reagerade också starkt på siffrorna: ”Min första reaktion är förbannad och frustrerad. Säkerheten är något man inte får kompromissa med” (20/11-13).
En del vill skylla brister på avregleringarna, och på att underhållet inte ska ha skötts som det ska då vinstintressen fått styra. Så skulle det kunna vara, men boven är knappast konkurrensutsättningen som sådan, utan hur den hanterats.
Återförstatligande är fel spår att ta. Bättre då att vässa rödpennan när man får in anbud, och att inte blint gå på billigast pris utan att granska innehållet. Om tjänstemän skriver ett kontrakt som inte ger resenärerna trygghet kan knappast entreprenörerna beskyllas. De gör vad de fått betalt för att göra, och det regleras i upphandlingen. Handläggarna behöver bli bättre på att ställa krav och kontrollera kvalitet – och politiker bör inte släppa dem med blicken.
Visst behövs även pengar; underhållet av järnvägen har länge varit eftersatt. I april aviserade regeringen därför glädjande historiskt höga satsningar på järnvägen. 2014-2025 läggs sammanlagt 86 miljarder kronor på järnvägsunderhåll, vilket är mer än dubbelt så mycket som Socialdemokraterna la i planperioden innan (42 miljarder för 2004–2015). Men kontrollen kanske är allra viktigast ändå.
Hårdare nypor från den politiska ledningen kombinerat med mer resurser kommer förhoppningsvis att förbättra läget. Det är bra att hon ryter till, Järn(vägs)ladyn.
