Jan-Olof Bengtsson: Jan-Olof Bengtsson: Väljarna verkar tröttna på trötta politiker
Är det väljarna som tröttat på politikerna? Eller är det tvärtom? Medan människor runt om i västvärlden i allt större utsträckning vänder parlaments-, region- och kommunalval ryggen genom att röstskolka, engagerar sig i stället allt fler i utomparlamentariska yttringar på gator och torg.
Exemplen är många och det behöver inte nödvändigtvis handla om ilska utan lika gärna om apati och känsla av meningslöshet, besvikelse och normlöshet. Forskare är observanta på vad som sker och kallar den ökande trenden av valskolk för ”politisk alienation”.
Jag bor själv i Frankrike sedan några år. Ingen har väl undgått protesterna och kravallerna från de ”gula västarna” som drog i gång i november 2018. Primärt i protest mot höjda bensinpriser, men den övergick raskt i en slags allmän reaktion mot politikeretablissemanget och mot dess uppfattade dövhet och arrogans. De nu pågående demonstrationerna mot ”covidpasset” är delvis en fortsatt följd av detta.
”Gula västarna växte i styrka utan att ens ha ett kansli, telefonnummer eller profilerade representanter.”
De ”gula västarna” levde fram till maj 2021 när samhället stängde på grund av pandemin. Rörelsen växte i styrka utan att ens ha ett kansli, telefonnummer eller profilerade representanter. Men trots dessa faktum lockade de ut över tre miljoner människor på Frankrikes gator och torg. Varje lördag!
Eller kanske man ska byta ut formuleringen ”trots detta” mot ”just därför”.
Det skrivs naturligtvis spaltkilometer om vad det beror på. Varför struntar allt fler människor i politiken och tar saken i egna händer? Troligtvis på grund av den växande känslan att politikerna inte levererar något. Utspelen är fladdriga och för taktiska. På sin höjd talar man om vad man är emot. Vilket så klart inte förändrar väljarnas vardag i vilken de ständigt har en önskan om en personlig förändring till det bättre. Annars får det vara.
Franska politiker får kritik för att de hellre stirrar sig blinda på opinionsmätningarna (det finns 14 ständigt levererande institut) och agerar utifrån dessa, snarare än vilket program och vilka visioner de brinner för. Detta har fransmännen genomskådat. Som en fransk statsvetare nyligen uttryckte det: ”Opinionsinstitutens makt har underminerat förtroendet för fransk politik och förstärker intrycket av att systemet kontrolleras av och för eliten”.
Visst skulle man kunna byta ut ordet fransk mot svensk?
Nu är jag ingen statistiker, men jag känner mig obekväm med att i SCB:s senaste partisympatiundersökning från maj 2021 valde bara 50,5 procent av de tillfrågade att delta. 49,5 procentenheter struntade i det. De hade annat för sig.
Jag läser hur medlemstappet bland våra svenska partier är stort och att det är svårt att få fram villiga politikerrepresentanter i kommunerna – där dessutom många folkvalda hoppar av. I regionvalet i Frankrike i somras röstade inte två av tre väljare. Bland väljarna 18–25 år valde hela 85 procent att stanna hemma. Det är ett bottenrekord som chockade många.
Hur det blir i vårt riksdagsval i september nästa år vet vi såklart inte. Men att ovetenskapligt tala med vänner och ungdomar handlar inte alltför sällan numera om ”att det rör inte oss”.
Räddningen för det politiska systemet, oavsett land, ligger i känslan av delaktighet. Visserligen enkelt att säga som floskel. Betydligt svårare att implementera.
Jan-Olof Bengtsson är före detta ledarskribent i Kvällsposten.
Detta är en krönika på ledarsidan.
