Jakten på ett styrsystem
I SVT:s och Yellowbirds ”Jakten på en mördare” ges en bild av Skåne från 1989 och framåt, med en del snabba blickar ytterligare några decennier bakåt i tiden.
Det är omöjligt att inte slukas av regissören Mikael Marcimains skildring av perioden. De i huvudsak okända skådespelarna är skarpögt scoutade, de flesta behärskar sin dialekt naturligt. Hantverket i sig är mycket skickligt. Den grådaskiga stämningen i småstaden, den rena misären som gömmer sig på landsbygden och skuggmiljöerna från dåtidens Malmö väcker känslor där nostalgiskt skimmer inte har någon plats.
Samtidigt finns det ett underliggande politiskt budskap i serien. Flera har uppmärksammat detta, som Erik Helmerson i Dagens Nyheter och Håkan Boström i Göteborgs-Posten. Båda har koncentrerat sig på intåget av New Public Management, NPM, i svensk offentlig sektor. Den effektiva dramatiseringen kring att det var en konflikt mellan kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson och hans chef samt kraven på tidsredovisning och medarbetarsamtal som sänkte utredningsarbetet, gör att en sådan sanning sätter sig. Men det är just en dramatisering, där bara de inblandade som ännu finns kvar i livet har en chans att veta hur nära sanningen det ligger just i det aktuella fallet. Tv-serien etablerar dock det som talande för tiden att konsulttänkandet och kundperspektivet som importerades från den privata näringslivet sänkte en tidigare väl fungerande offentlig sektor.
Håkan Boström skriver om NPM:s intåg: ”Uppsjö av tid och energi sugs upp till att administrera meningslösa kontrollfunktioner.” Erik Helmerson skriver rappt om konsulterna som ska inympa värdeord: ”Vill man döda kreativiteten på en arbetsplats är det bästa sättet att skicka in en konsult som skriver 'kreativitet' på en whiteboard.”
Både Boström och Helmerson gör sedan viktiga reflektioner kring varför den offentliga sektorn började reformeras vid denna tid. Den offentliga sektorns ineffektivitet var föremål för vrede, sorg och svart humor.” konstaterar Helmerson.
Jakten på en mördare missar däremot den delen. Här är i stället ljuset riktat mot systemskiftet, det som populärt etiketteras ”nyliberalt”. Via radion nås poliserna av nyheten om att friskolesystem och premiepension ska införas. Det kommenteras med en syrlig kommentar om att ”nu ska du bli börshaj”.
Serien blir i dessa delar mer av en Sjöwall-Wahlöö-inspirerad samhällskritik än en skildring av utredningen för att få fast en barnamördare och våldtäktsman. Det förlorar den på. Det var när allt kommer omkring inte nyliberalismen som mördade Helén. Man ska också passa sig för att hävda att det var det svenska skattetrycket, socialdemokratin eller något annat än gärningsmannen som var skyldig.
Det är möjligt att det fanns en period där offentliga tjänstemän kände sig friare. Där verksamheten alltid var överordnat rapporterandet. Eller att det var så att andra funktioner fanns tillgängliga så att lärare kunde undervisa, poliser jaga bovar och läkare träffa patienter. Det är svårt att jämföra olika tidsperioder. Krav och förutsättningar har förändrats på så många punkter.
Vi häcklar värdeorden, men kan samtidigt konstatera att attityder och jargong på arbetsplatser har förändrats de senaste 30 åren. I det mesta har den förändringen varit till det bättre, få saknar rasistiska och homofoba gliringar. Vi klagar på rapporter och styrsystem men glömmer att de kommer till för att man ska kunna följa upp bakåt i tiden vad som har gått rätt och fel, så att upprepande av misstag kan undvikas.
Längs de här förändringarna finns faror. Jagandet efter ord kan gå för långt, all humor kan utraderas av rädsla för att bli missuppfattad. De uppsatta mallarna kan hindra nödvändiga och kreativa lösningar. Risken med hård centralstyrning är hela tiden att den anpassas efter de sämsta exemplen och att medelmåttan blir måttstocken.
Alla goda ledare söker efter formeln som höjer lägstanivån hos de många men samtidigt inte knäcker de egensinniga briljanta fritänkarna. Var verkligen förutsättningarna bättre för dem i 1980-talets Sverige?
Jakten på en mördare gav till slut svaret på vem som var den skyldige till morden på Helén och Jannica, precis som i verkligheten. Men när det kommer till den offentliga sektorns funktion och styrning sammanträder ännu juryn. Den behöver ett mer allsidigt bevismaterial för att komma till en enig slutsats.
