Isoleringens tid är förbi – för alla utom Lööf
Januariavtalet i sig var en konstruktion som byggde vidare på tankegången från decemberöverenskommelsen att låta minoriteter styra Sverige genom att utesluta ett eller ett par partier från regeringsinflytande.
I praktiken blir det svårt, vilket har visat sig under både nuvarande och tidigare mandatperioder under olika regeringar. Alldeles oavsett hur splittrad en opposition är på ytan kommer den att finna enighet i någon fråga, i något ärende. Det kan vara i formalia eller i mindre sakfrågor men också i budgetbeslut och rentav när det kommer till att avsätta en regering. Därför är det inte konstigt att regeringen Löfven II till slut föll.
Är det ansvarsfullt att peta en statsminister och hans regering när en pandemi ännu inte har släppt greppet och ekonomin fortfarande är sårig? Det är en fråga om perspektiv. En sittande regering tycker sällan att det är ansvarsfullt när oppositionen trycker bort dem, må det råda pandemi, finanskris eller vanlig tisdag i november.
Ur de enskilda oppositionspartiernas synvinkel är det logiskt. Det märkligaste är utgångspunkten att Vänsterpartiet släppte fram en regering som hade ett avtal där just Vänsterpartiet skulle hållas utanför inflytande. Jonas Sjöstedts och hans partis agerande där var svårförståeligt. Sjöstedt varnade dock för att det som nu hänt skulle hända. Det var Nooshi Dadgostar som fick göra allvar av frågan, ett par snäpp modigare än sin företrädare som hon uppenbarligen är.
Den övriga oppositionen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fullföljde samtidigt vad de gjort sedan valet, rösta emot Stefan Löfven som statsminister. Annat vore konstigt, även om Sverigedemokraternas snabba agerande inte uppskattades på alla fronter.
Avgörande för en parlamentarisk demokrati är att det finns opposition, en opposition som är beredd att regera. Det handlar inte enbart om ideologiska skillnader utan om att regeringar som inte är tillräckligt kompetenta i hantverket ska kunna bytas ut och att maktfullkomlighet och korruption ska hållas tillbaka. Oppositionsarbetet går ut på att vilja ta över. Att det finns partier som av en eller annan anledning är besvärliga hör till. Ytterkanterna kommer alltid att finnas kvar, mer eller mindre stora, mer eller mindre i extremerna. Men kvar kommer de att finnas. Isolerar man dem kommer de att bilda sin egen opposition, även i allianser som synes osannolika från start. Sådan är demokratin.
Att regeringen Löfven föll har förändrat en del saker. Liberalerna och Nyamko Sabuni menar att januariavtalet också därmed har fallit. Liberalerna som under Jan Björklund gjorde isoleringsmetoden av V och SD till sin och skrev in den i januariavtalet, har nu under Liberalerna med Nyamko Sabuni gjort tvärtom. Sabuni har gjort klart att man nästa gång röstar för borgerlighetens statsministerkandidat. Det är bra, men väldigt sent. Det kan ge nya förutsättningar för Ulf Kristersson att tillträda som statsminister om Stefan Löfven inte utlyser extra val. Det lilla liberala partiets röster – om Sabuni kan samla sina egna – räcker inte för Ulf Kristersson men ett mandat extra från annat håll kan räcka för att nå de 175 nödvändiga. Det kan komma från Helena Lindahl, centerpartisten som 2019 röstade emot Stefan Löfven som statsminister.
Beskedet från Sabuni kan därför öka sannolikheten att Stefan Löfven väljer att utlysa extra val, i ett läge där Liberalerna ligger dåligt till i opinionen. Med januariavtalet bortkopplat och besked om att stödja Kristersson hoppas förstås Sabuni på att borgerliga väljare ska hitta tillbaka till hennes parti. Men de inre motsättningarna lever kvar och det finns aktivt motstånd mot Sabunis linje, vilket ökar risken att väljarna förblir tveksamma.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostars första kommentar efter att ha fällt statsministern var: ”Vi ville se att Stefan Löfven kommer tillbaka men utan förslag om marknadshyror”. Om januariavtalet inte längre finns så lever heller den punkten, på det viset har Nooshi Dadgostar redan vunnit. Det har varit Dadgostars plan att göra sig till en del av regeringsunderlaget på riktigt, att inte längre låta sig behandlas som något katten släpat in. Tillsammans med det allt rödare Miljöpartiet blir det ett tydligt socialistiskt block.
För Centerpartiet och Annie Lööf återstår då valet om att bli en del av det röda blocket eller återgå till att stödja Ulf Kristersson. Båda verkar för tillfället svåra. Lööfs egenutnämnda nyckelposition i en bred mitt kan sluta med att hon själv står isolerad.
