Inte väljarna som gröper ur rättsstaten
Det har de senaste åren talats mycket om att försvara demokratin. Främst handlar det om att försvara den mot att medborgare röstar på partier som vill förändra landet i en riktning där sådant som oberoende domstolar och medier utmanas av ett politiskt styre.
Centerpartiets Annie Lööf vill till och med införa en särskild författningsdomstol (DN 30/8): ”Sveriges grundlag, demokratins grundfundament, behöver därför ett starkare skydd. Desamma gäller skyddet av domstolarnas oberoende. Med auktoritära och populistiska krafter vid makten riskerar den svenska demokratin att urholkas.”
Socialdemokraterna har också kommit att tala varmt om liberal demokrati på det viset, att demokrati är mer än folkviljan. Statsvetaren Tommy Möller skriver i Axess (4/21): ”Inom demokratiforskningen görs en distinktion mellan liberal demokrati och populistisk (ibland benämnd kollektivistisk) demokrati. Fram till januari 2019 har Socialdemokraterna konsekvent företrätt en demokratisyn av den senare typen.” Möller skriver också: ”Stefan Löfvens vurm för den liberala demokratin såg vi inte komma men den har definitivt varit taktiskt framgångsrik i och med att det borgerliga blocket ligger i spillror.”
Fredrik Johansson har i Svenska Dagbladet (11/9) även han analyserat socialdemokratins syn på demokratin på ett förtjänstfullt sätt. Han citerar Olof Palme: ”Det är icke i sinnrika författningsregler utan det är i människornas, de breda folkgruppernas engagemang för demokratins idéer som värnet finns.”
Johansson konstaterar att det är enklare för en ledare av ett parti med 45 procent av rösterna att ha det som utgångspunkt än för ett med under 30 procent. Socialdemokraterna kunde då lättare styra samhällsapparaten i den riktning man önskade, med lagstiftning och utnämningsmakt.
Olof Palme hade principiellt rätt på ett plan. Demokratin bottnar i ett förtroende för medborgarna, man kan inte konstruera myndighets- och domstolssystem som står helt skyddade från yttringar i fria val. Då är det inte längre demokrati. Man kan till och med hävda att en demokrati för att vara demokrati måste utsätta sig för risken att medborgarna är beredda att avskaffa den. Men man kan å andra sidan också hävda att demokrati innebär rättigheter för minoriteter och individer som inte kan avskaffas, inte ens av majoriteten. Den liberala demokratin tar i hög grad fasta på det senare. Därför är trögrörligheten och maktfördelningen central i liberal demokrati. Dock måste en sådan ordning också utsättas för väljarnas prövning, den paradoxen är svår att undkomma om man tror på folkstyret, demokratin.
Nu är det sällan nedmonteringen av demokratin brukar gå till så att medborgarna röstar bort den. Möjligen röstar de fram företrädare som stegvis tar sig allt större befogenheter, som tänjer på nuvarande lagar, ignorerar domstolar, kör genom beslut som enligt de främsta juridiska experterna strider mot grundlagar, samt stegvis genomför lagar som skyddar den egna makten mot domstolars och väljares obekväma oförutsägbarhet.
Det skulle förstås aldrig något som liknar detta hända i Sverige, inte under en regering som varnar för vad som sker med demokratin om oppositionen tar över. Eller?
Lagrådets skarpa kritik mot nödlagen gällande Cementas kalkbrytning behandlade ledarsidan förra veckan. Lagrådet skrev bland annat: ”Sammantaget anser Lagrådet att övervägande skäl talar för att förslagen i lagrådsremissen strider mot generalitetskravet. De står därmed i strid med regeringsformen också i sakligt hänseende.”
Att regeringen vill köra över Mark- och miljööverdomstolens avvisande av Cementas ansökan är alltså grundlagsvidrigt, enligt Lagrådet. Ändå går regeringen vidare med en proposition, i lätt omarbetad version, som också förväntas få stöd i riksdagen. Ingen vill ansvara för att Sverige står utan cement. Formellt begås inget fel, riksdagen är det lagstiftande organet och Lagrådet är bara en rådgivande remissinstans, om än en blytung sådan med flera av landets ledande domare. Onekligen utmanas Lagrådets tyngd och svenska domstolar genom detta agerande. Koncernkollegan Barometern-OT ger på ledarplats under rubriken ”Cementerad kris för rättsstaten” ett gott råd till riksdagspartierna: ”Låt oss ge ett tips till det oppositionsparti som vill förena respekt för Lagrådet med ansvar för cementproduktionen. Kräv att också den omarbetade undantagspropositionen sänds till Lagrådet för förnyad granskning.”
Cementkrisen är lite av en omvänd situation mot Preem-raffinaderiet i Lysekil, där Mark- och miljööverdomstolen gav klartecken till den planerade utbyggnaden. Då, efter domstolsbeslutet, beslutade regeringen och dåvarande miljöministern Isabella Lövin att ta över tillståndsprövningen. Moderaterna bad riksdagens utredningstjänst titta på om det hänt tidigare att en regering klivit in så sent i en tillståndsprövningsprocess. Något sådant fall var inte känt (SvD 15/1 -20).
Det skakade i Rosenbad. Men det löstes sig med att regeringen beslutade om generösa kreditgarantier till företag som satsade på sådant som förnybara bränslen. Preem hade haft möten med Miljödepartementet och fick förhandsinformation om regeringens generösa reform. Planerna på raffinaderiet lades ner och satsning på förnybara bränslen lanserades.
Det där med domstolarnas oberoende och respekten för grundlagen är inte alltid lika angeläget, förefaller det. Man skulle kunna hävda att rättsstaten och den liberala demokratin har blivit lite svagare under regeringen Löfven. Och det genom regeringsmaktens och politikernas agerande, inte på grund av en demokratifientlig folkvilja.
