Inte utan min hoj
Få saker är så irriterande som att anlända med tåget eller bussen och finna att cykeln är borta. Tyvärr är cykelstölder så vanliga att den som inte har blivit utsatt för minst en har haft osannolik tur eller aldrig har ställt ifrån sig en cykel på allmän plats.
De lokala facebookgrupperna är fyllda av cyklar som i olika grader av skick har övergivits i buskar. Den som har blivit av med sin cykel kan anmäla på nätet och hoppas att polisen har samlat in den. Anmälningstalen är dock svårtolkade, här kan man onekligen tala om mörkertal, när ett brott blivit så vanligt att det knappt betraktas som brott är det få som orkar bryr sig om att anmäla.
I Trelleborg säger polisen att cykelstölder har blivit något av en kultur. Kommunpolisen Mats Rinborn Grahl menar att fenomenet spridit sig från pedalkriminalitetens nav Vellinge ”Där lånar de cyklarna, kör från punkt A till punkt B och ställer dem igen.” Det låter lite som i studentstäder där den attityden länge har varit vanlig.
Som brottsoffer är det egalt om cykeln stulits i en organiserad raid för transport ut ur landet, ställts i källare för försäljning på någon nätsajt, eller om en gärningsman ansett sig behöva cykeln för kortare nöjestransport.
Möjligen skulle man kunna tro att cykelhandlare tycker att cykelstölder är stimulerande för affärerna, men effekten kan snarare bli att färre vågar köpa en ordentlig cykel för vardagsbruk. En riktigt dyr träningscykel som låses in om natten kanske, men inte en väl fungerande cykel med alla säkerhetsdetaljer som ska ställas utanför tågstationen under en arbetsdag.
Lagstiftningen är utformad efter den moraliska överenskommelsen att det är fel att stjäla, den är normerande och inte tänkt att behöva prövas i tusentals cykelstöldsfall varje år. Rättssamhället är inte dimensionerat för att ta hand om tjuvar i stora mängder, man har utgått från att invånarna själva har intresse av att ha sina grejer i fred och att den lilla mängd människor som inte har förmått att lära sig att skilja på mitt och ditt ska bli föremål för lagens långa arm. Nu har inte lagen tillräckligt långa och många armar för att fånga in alla – knappt ens någon – som snor tvåhjulingar. Istället är det cykelägarna som får lektioner i nya låsmetoder och att skruva av lämpliga delar av cykeln när man ställer den ifrån sig.
Cykeltjuvarna kan förvänta sig en fortsatt lugn tillvaro, så länge de inte blir tagna på bar gärning av den rättmätige ägaren. Men det hindrar inte att den som utan att fråga tar en cykel som tillhör någon annan är en simpel tjuv och ett ålahue. Var inte ett ålahue.
