Inte tid för tredje ståndpunkt
I det som ska vara Sveriges tyngsta rikstidning, Dagens Nyheter, skriver den rutinerade krönikören Johan Croneman följande: ”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. Det är verkligen en existentiell fråga för Ryssland som Gudrun Persson konstaterade i Agenda, och i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”
En felaktig uppgift om medeldistansrobotar plockades bort ur texten. Men kvar står det som förefaller vara Johan Cronemans önskan om inte enbart förklaringar till utan också nyansering av Putins annektering av delar av ett grannland, av den fortsatta krigföringen och mobilisering för att förbereda en storskalig invasion. Det hela ska i Croneman-perspektiv vara en reaktion på ett expanderande Nato. Det är krönikörens ”nyansering”.
Om det är insikt om hur Putinregimen tänker, så är det just det Gudrun Persson (Rysslandsexpert, FOI) med flera ger oss. Det är ett tydligt besked om att förstå Putins och Kremls perspektiv för att ta dem på allvar, att inte negligera hotet. Men det har inget att göra med att finna ursäkter för den ryska regimens agerande och ambition att återupprätta en gammal stormakt.
Det är inte tid nu att relativisera den ryska regimen och Putin. Den har under de senaste decennierna utvecklats i strikt auktoritär riktning. Den förbjuder människorättsorganisationer, fängslar och förgiftar sin opposition, och förklarar journalister som Rysslands fiender. Det medan den ekonomiska utvecklingen hållits tillbaka och gjort landet fortsatt beroende av intäkter från olja och gas. Det är inte väst som nekat Ryssland in i familjen av demokratier och marknadsekonomier, det är putinismen som har styrt i den riktningen.
Cronemans skriver i sin kritik av hur svensk public service rapporterar: ”Det är inte särskilt svårt att bli anklagad för att vara Putin-kramare, och varför inte stalinist, om man tycker att rapporteringen är ensidig – är det den rädslan som avhåller svenska intellektuella och historiskt insatta att komplicera frågan?”
Om det är något som inte saknas bland svenska intellektuella är det just det perspektivet, att ”komplicera” frågan om Putin och Kreml. Svensk public service är inte heller solklar i vad som pågår, tvärtemot Cronemans analys har den genom åren varit tämligen svag i att förklara vad Putins regim representerar.
Den som följer finsk rapportering kan däremot få mer klarsyn i vad som har pågått och pågår. Kerstin Kronvall på finska public service-kanalen Yle skriver i en analys 10/1: ”När man ofta i väst nu talar om vilka motaktioner man tänker ta till om Ryssland inleder ett krig mot Ukraina talar man alltså i nattmössan. Kriget pågår, även om Ryssland låter förstå att man inte har någon andel i det.”...”Vladimir Putin anser att Sovjetunionens sönderfall för trettio år sedan var en tragedi. Han kan mycket väl tänka att en ny union med Ryssland som ledare och övermakt vore en glädjefylld lösning.”
Johan Cronemans slutsats av situationen blir: ”Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”
Johan Croneman skriver opinionsbildande tv-krönikor på kulturplats. På ledarplats har Dagens Nyheter en helt annan linje. Men att den ursäktande vänsterlogiken om putinismen – som också delas av andra politiska kretsar – får plats i svensk journalistiskt finrum säger tyvärr en del om svensk naivitet inför hotet från Putin. Samt skvallrar om hur de vänsterintellektuellas ursäkter för fel regimer är bestående genom årtiondena. På 1950-talet kallades det ”den tredje ståndpunkten” att inte välja sida mellan demokrati och diktatur. DN:s dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten tog skarpt avstånd från den intellektuella som drev den tesen då med skriften ”Den tredje ståndpunkten – en orimlighet”. Men den ursäktande traditionen lever kvar på DN Kultur.
