Petter Birgersson: Inte rättvist att ta mer från arvtagare
Det saknas sällan idéer om att ta in pengar till staten i form av skatt. Ett återinförande av arvsskatten är ett ständigt återkommande sådant förslag.
Det finns de som rentav hävdar att det är liberalt att beskatta arv, ett sätt att motverka privilegier. Det kan förvisso vara bekvämt att med tvång föra över tillgångar från enskilda medborgare till staten, men det har inget med frihet att göra.
Exakt vari rättvisan ligger i att tvinga den som förlorar sina föräldrar eller sin partner att också betala extra skatt mitt i sorgen, är mycket svårt att förstå. För den som ärver kommer faktiskt inte undan skatt, man ärver inte bara tillgångar utan också skatterna som kommer med dem. När ärvda aktier och fastigheter säljs ska de beskattas med reavinstskatt, precis som om den ursprungliga ägaren hade sålt dem.
Arv är av störst betydelse för dem som inte har mycket kapital och ärver sina föräldrar. Även när beloppen inte är stora. Det betyder att arv – tvärtemot vad många hävdar – faktiskt är utjämnande. Något som också konstaterades av nationalekonomerna Daniel Waldenström, Oscar Erixon och Mikael Elinder när de studerade hur arvsskatten slog i Sverige: ”I Sverige blir förmögenheten tvärtom mer jämnt fördelad på grund av arven.” (Ekonomisk Debatt nr 1/2017).
För dem med litet eller inget kapital är alltså även mindre arv av stor betydelse. På det viset minskar arv den ekonomiska ojämlikheten. Den gamla arvsskatten slog hårt även mot den typen av arv. Den skapade mycket märkliga effekter – ibland till och med att skulder uppstod när värdet av arvet beräknades på aktiekurser som sedan rasade. Ett återinförande av det slaget vore ett riktigt slag i magen på vanligt folk.
Gladast var skattekonsulterna som kunde håva in stålar för dem som sökte vägar att rädda kapital till de efterlevande.
Men större belopp då? Borde inte de beskattas i ytterligare ett led, förutom de vanliga kapitalskatterna?
Först ska man då definiera vad ett större belopp är. Är det en miljon, tio miljoner, hundra miljoner eller en miljard kronor? Och hur ska det slå mot olika arvtagare, gift eller ogift partner som ärver, barn som ärver och övriga som ärver? Ska det vara skillnad på jordbruksfastigheter, familjeföretag, aktieinnehav på börsen, villor och bostadsrätter?
Hur kommer en sådan arvsskatt att påverka generationsväxlingar i företag? Vad kommer det att betyda för skatteplanering och försök att finna vägar runt de svenska skatterna? Vilken effekt får det då långsiktigt på investeringsviljan, på företagandet, på arbeten och på välstånd i Sverige? Kommer det ens att medföra att skatteintäkterna ökar över tid?
Men det kanske handlar mer om någon slags moraluppfattning än om faktiskt välstånd? Den typen av moral kan man sätta o framför. (Fritt lån av Nisse Hellberg, Wilmer X)
Utgångspunkten borde vara att fler svenskar kan bygga upp sådant välstånd att de hamnar mindre i beroendeställning till staten och politikernas beslut. Men det är kanske där skon klämmer på riktigt – önskan om att utöva makt över folket?
