Inte förlora fattningen
Abdulmutallab var registrerad i de amerikanska underrättelsetjänsternas gemensamma databas över kända eller misstänka terrorister. Hans far, den nigerianske affärsmannen Umaru Mutallab, hade tidigare kontaktat USA:s ambassad i Nigeria eftersom han misstänkte sonen för radikalism. Misstankarna mot Abdulmutallab var inte så konkreta att han kunde nekas inresevisering.
Debatten kommer ändå att handla om varför Abdulmutallab fick flyga till USA. Och hur han kunde få med sig sprängämnet pentyl ombord trots alla säkerhetskontroller.
Terrorism är svårt att stoppa. De flesta av oss vill inte leva i ett samhälle där härkomst avgör hur vi ska få resa. Och om resenärer blir frustrerade över att det numera inte är tillåtet att ta med en flaska mineralvatten genom säkerhetskontrollen, är det lätt att föreställa sig proteststormen om säkerheten anses kräva ingående kroppsundersökningar.
Total säkerhet är ett önskemål, men svårt att uppnå. Sådan innebär – som under COP15 i Köpenhamn – att oskyldiga utsätts för handlingar som inte är förenliga med vår uppfattning om rimligt ingripande. Terroristerna är också oberäkneliga – till skillnad från de flesta andra kriminella har de inget annat direkt uppsåt än att skrämma. De riskerar dessutom gärna sina egna liv i jakten på måluppfyllelse och martyrskap. Och självmordsterrorister är extra svårstoppade.
Men oavsett hur rimlig vår önskan om att hindra nya illdåd än är, är det viktigt att våra rättsprinciper upprätthålls. För om vi inte gör det har terroristerna vunnit. Om varje oskyldig behandlas som kriminell. Om föräldrar kan se till så att deras barn får flygförbud och grannar skvallra för att det allmänna ska ingripa så får vi ett kontroll- och angiverisamhälle som vi snarare förknippar med öststatskommunismens diktaturer än med vår västerländska form av demokrati.
Det finns naturligtvis många brott som skulle kunna förhindras med drastiska metoder – om man bränner ned alla hus blir det inga inbrott. Ge alla flygförbud, och inga plan kan användas som bomber. Så långt är förstås få beredda att gå under normala omständigheter. Just därför brukar terrorismbekämpningen utmålas som ett krig. Med undantagslagar är det mesta möjligt. Till och med ödegörelse av egna medborgares hem, om syftet är det rätta. Kruxet är bara att terrorismbekämpningen inte är ett krig i den meningen. Kriget mot terrorismen är ständigt närvarande och en del av vår globaliserade värld. Det är vardag. Detta gör behovet av att kontrollera de terrorismbekämpande myndigheterna närmast övertydligt. För varje ny befogenhet krävs nya rättssäkerhetskomplement. Balansen mellan effektivitet och integritet får inte gå förlorad.
