Inget händer utan tänder

Medierna flockades, ivrigt väntande, men några spännande nyheter blev det inte när den nuvarande talmannen Per Westerberg och Stefan Löfven (S) klev ut i kamerablixtarna igår.

Det var ingen överraskning att Löfven tänker bilda regering ihop med MP, utan precis vad alla hade väntat sig.

Att de stora skaror som röstade på SD i valet har ställt till det för landet har varit klart sedan länge. Redan under föregående mandatperiod skapade SD:s inflytande problem då Alliansregeringen i minoritetsställning hade svårt att genomföra reformer. Egentligen var det ironiskt nog bara i migrationsfrågor man verkligen gjorde skillnad.

Både Alliansen och de rödgröna var under årets valrörelse tydliga med att man inte heller framöver ville ge SD något att säga till om. Ändå röstade nära 13 procent av svenskarna på partiet och nu får vi en svagare regering än någonsin. Grattis Sverige.

Skulden kan till del även läggas på Löfven som var snabb att krossa Jonas Sjöstedts drömmar om att illröda ministerposter. Löfvens naiva plan att i stället få med sig Allianspartier har ju inte gett resultat. Att han trodde sig kunna få deras stöd är märkligt, då varken FP eller C har något att vinna på att regera med S; det skulle snarare skada partiernas identitet och trovärdighet. Väljarna har inte röstat på Allianspartier för att få en Löfvenstyrd regering, liksom få valde S för att få Allianspolitik.

Och varför i hela friden skulle Jan Björklund eller Annie Lööf vilja byta sida? Alliansen var framgångsrik, har skött Sverige väl och styrt landet i liberal riktning. De är inte uppätna av något dominant parti, utan tappade liksom de rödgröna och andra Allianspartier till SD.

Dessutom, varför ge sig i slang med MP och S som har svårt att enas kring det mesta – exempelvis miljöskatter, kärnkraft, försvar, tillväxt och skola?

Nej, Sverige får en svag minoritetsregering med problem att få igenom sina förslag. Vid första anblick kan det verka oroväckande, men för den som gillade hur Alliansen styrde landet kanske detta ändå är gott. En starkare regering av röda krafter hade verkligen inte varit att föredra. Kanske bättre med tandlöshet, då bits man ju inte.

I stället för rödgröna tuffa reformer kommer vi att få se breda överenskommelser över blockgränsen där partier försöker finna gemensam mark i olika frågor och hålla SD borta. Sverige blir trögrörligt, och SD-väljarna får inget annat än detta.

Gårdagens möte var inte avgörande, en ny talman ska väljas och det är hen som ska se till att Sverige får en regering. Dramat fortsätter alltså, i bästa Paradise Hotel-anda, med många ”cliff hangers”.

Hur ska SD ställa sig till budgetförslagen? Hur ser Alliansens budget ut? Kommer S och MP att komma överens om någonting alls? Finns det några hugade som törs bli ministrar i en så svag regering? Kommer V att ställa till besvär? Blir det nyval?

Svaren får du i nästa veckas avsnitt av svensk regeringsbildning 2014.