Ingen vanlig Svensson
Han är tidigare professor vid prestigeuniversitetet Princeton och anses vara en av världens främsta experter på penningpolitik. Men när den sexåriga mandatperioden går ut den 21 maj väljer Lars E O Svensson att inte ställa upp igen.
Spekulationerna har varit många om riksbanksfullmäktige skulle ge Svensson nytt förtroende. Nu behöver fullmäktige – som består av 11 riksdagsledamöter med ordförande Johan Gernandt (M) i spetsen – inte välja. Svensson vill inte mer.
Orsaken döljer han inte. När Riksbankschefen Stefan Ingves den 8 april lämnade över Riksbankens redogörelse för penningpolitiken 2012 till riksdagen hade Lars E O Svensson reserverat sig. Att han reserverar sig är inget nytt, det har han gjort i flera år när Riksbanken fastställt räntan. Men nu handlar reservationen inte om besluten – utan grunden för dem. Han skriver i inledningen: ”redogörelsen är ofullständig och i flera avseenden missvisande och därigenom inte ett fullgott underlag för utvärdering av Riksbankens penningpolitik”.
Enligt Lars E O Svensson har riksbankschefen Stefan Ingves fört en felaktig räntepolitik med hänvisning till hushållens skuldsättning. Svensson hävdar att Riksbankens ränta inte påverkar hushållens skuldnivåer. Räntepolitiken håller inflationen alltför låg och det bidrar till att arbetslösheten blir högre. Om reporäntan legat fast på 0,25 procent sedan juni 2010 hade 60 000 fler personer haft jobb, menar Svensson.
Svenssons slutsatser har lyfts fram av många i debatten, inkluderat nobelpristagaren Paul Krugman. Varför tar då inte Stefan Ingves inte större intryck av en världsledande expert på området?
Svaret är att Stefan Ingves har en annan ingångsvinkel. När hushållen har en genomsnittlig skuldsättning på 1,7 gånger den årliga disponibla inkomsten vill Ingves inte se den öka ytterligare. Historien visar allt för väl vad den typen av uppblåsta bubblor kan leda till.
Flera av de stora centralbankerna ägnar sig åt experiment med obligationsköp och extremt låga räntor för att få igång sina respektive ekonomier. Alla sådana åtgärder får också andra effekter – fråga närmaste pensionsförvaltare med en stor mängd obligationer i portföljen om utsikterna för framtida avkastning.
Svensk arbetsmarknad har många problem, det främsta av dem är inte penningpolitiken. Att bättre matcha kompetensen hos de arbetssökande med den som arbetsgivarna söker är en av de viktigaste. Men det och andra åtgärder ligger utanför Stefan Ingves och Lars E O Svenssons modeller. Ändå kommer Lars E O Svensson att saknas. Det behövs fler som med välgrundad övertygelse ifrågasätter den rådande ordningen. Det gäller i Riksbanken såväl som i andra organisationer .
