Inflationen byter ansikte
Det har länge hetat att Sverige har låg inflation. Man kan fråga sig om det egentligen har stämt, då de stigande bostads- och aktiepriserna inte räknas in i inflationen. Bostadspriserna har drivits på av efterfrågan och de låga räntorna. Lägenheter och villor har ökat betydligt mer i pris än inflationen sedan krisen på 1990-talet. Då tar man förvisso en lågpunkt för fastighetspriser som utgångspunkt, men den krisen säger samtidigt en hel del om hur snabbt det kan gå utför med bostadspriser när räntorna stiger.
Nu har inflationen vänt uppåt, i mars noterades den årliga inflationen till 6,1 procent, om bostadsräntor räknas bort. Man får gå tillbaka till just 1990-talets början för att finna motsvarande siffror.
Inflationen märks allt mer till vardags, inte bara vid bensinpumpen och för den som försöker binda ett elavtal. Det sista är ofta inte ens möjligt, elbolagen skriver inte nya bundna avtal. På måndagen nåddes för övrigt nivåer på över 2 kronor kilowattimmen, före alla skatter, i det prisområde Skåne befinner sig i.
Prislappar som justeras rejält uppåt kommer att synas också i livsmedelsbutiken, än mer än det redan har gjort. Ica, Axfood och Citygross har varnat för att det kommer fler betydande prishöjningar. Till Dagens industri säger Citygross vd Lars Ljungälv: ”Det vi ser nu är extremt, inte minst efter kriget i Ukraina och det går inte längre att låtsas att kostnadsökningarna inte kommer att slå igenom i högre matpriser för konsumenterna.”
Det är på färskvarorna som prishöjningarna förväntas märkas mest. Den som har vågat sig på att köpa tomater kan redan konstatera att det kräver djupa tag i plånboken. Många har noterat att kaffet är dyrt, men det har i hög grad sin förklaring i torka och frost i Brasilien.
Inom andra produktområden varnas för att nya covid-restriktioner i Kina kommer att sänka både produktion och export, vilket leder till brist på och högre priser för både varor och transporter. En del hävdar att det kommer att märkas än mer nu än tidigare under covid-pandemin.
Dyrt alltså. Och vad går det att göra åt saken? Ett svar är att skicka pengar från staten till medborgarna, något som görs just nu som ersättning för elpriset. Förslaget om att ge en tusenlapp till varje bilägare tillhör också den kategorin. Liksom nya bidrag utanför pensionssystemet, vilket regeringen också har lagt fram. Precis som Blå tågets Leif Nylén en gång skaldade skjuter staten gärna till när det kniper. Men det löser ingenting på sikt att skyffla runt pengar från medborgarna till medborgarna via staten.
För riksbanken som, likt andra centralbanker, har försökt att driva på ekonomin genom att ladda på med minusräntor och obligationsköp i syfte att hålla nere marknadsräntor, är det nu andra tider. Inflationen är inte driven av överhettning i ekonomin med snabbt stigande löner som symptom. Det är inflation av en typ som inte lätt låter sig tämjas av högre centralbanksräntor. Däremot kan riksbankens räntehöjningar bidra till att vända fastighetspriser och aktiepriser nedåt. Och några bidrag för bostads- och aktieförluster lär inte den socialdemokratiska regeringen dela ut.
Att förutsäga inflation, räntor, fastighetspriser och börsutveckling är nära nog omöjligt. Den som eventuellt kan det behöver inte fundera över sin försörjning. Men däremot påminner även krigets kris om vikten av beredskap på det ekonomiska planet. För staten sker det bäst genom att hålla det finansiella krutet torrt samt använda skatteintäkter till kärnområden och investeringar i grundläggande infrastruktur. För företagsvärlden sker det genom att inte bli helt beroende av enstaka känsliga leveranskedjor och av tillverkning i diktaturer. För privata hushåll sker det genom att inte ta för stora risker genom att belåna såväl skorstenen som kråkan. Och på senare tid också genom att ta det lugnt i grönsaksdisken.
