Icke godkänd marknadsföring
Det finns många sätt för skolor att locka elever. På mindre orter är närheten till det lokala kommunala gymnasiet ett vinnande argument. Men i alltfler kommuner har friskolor etablerats.
Såväl kommunala som fristående gymnasieskolor har tagit till mer eller mindre lyckade marknadsföringsknep för att locka elever. Egen dator, betalda körkortsstudier eller en Ipod säger ingenting om utbildningskvalitet. Goda studieresultat är ett bättre argument, men också detta kan missbrukas.
På debattplats i Dagens Nyheter på måndagen skrev professor Magnus Henrekson och fil dr Jonas Vlachos vid Institutet för Näringslivsforskning om hur andelen elever som går ut med högsta betyg i alla ämnen – 20,0 – var 28 gånger större 2007 än 1997. En tänkbar förklaring är att höga slutbetyg kan vara lika mycket ett sätt att locka elever som en Ipod.
Det kan förstås finnas andra orsaker till att så många fler går ut med högsta betyg i dag. När sifferbetygen 1997 byttes mot dagens G, VG och MVG sattes sannolikt för låga betyg. En del lärare var alltför försiktiga med att ge MVG, trots att eleverna klarade de av Skolverket uppsatta målen.
Att friskolorna är överrepresenterade bland de skolor som har högst andel elever med 20,0 kan bero på att dessa lockar till sig de bästa eleverna, har bättre utbildningskvalitet och ofta enbart teoretiska program; det är viktigare med höga betyg på samhällsprogrammet än på fordonsprogrammet.
Men samtidigt som betygen har höjts har kunskapsnivån hos de nybakade studenterna sjunkit. Landets tekniska högskolor klagar på sämre mattekunskaper. Universitetslärare i litteraturvetenskap är bekymrade över att gymnasieskolan bara ger grundskolekunskaper.
Det är uppenbart att det krävs en skärpning i gymnasieskolan. De höga betygen kan vara ett resultat av att elever väljer bort språk, matematik och fysik. Det löses antingen genom en inskränkning i valfriheten eller att betyg i ”svårare” kurser ges större vikt.
I höst krävs högsta betyg i alla ämnen för att kunna läsa vidare till läkare, arkitekt eller veterinär. Det är visserligen glädjande att intresset är stort och ambitionsnivån hög, men de höga betygsresultaten innebär också att många gymnasielever tar ett extra gymnasieår på Komvux för att konkurrenskomplettera. Det blir dyrt för samhället. Högskolor bör ges ökade resurser och möjligheter att genom prov och intervjuer välja ut sina studenter.
Henrekson och Vlachos föreslår fler lösningar. Såväl centralt rättade nationella prov som en återgång till studentexamen med utomstående examinatorer medför visserligen nackdelen att klassrumsaktivitet inte vägs in. Å andra sidan får mätbara kunskaper avgöra och det blir svårare för skolor att göra elevernas slutbetyg till ett marknadsföringsknep.
