Patrik Oksanen: I dag handlar det om Ukraina, i morgon om allas vår framtid

Hur länge kriget kommer att pågå vet ingen. Vi vet att om Ryssland i morgon slutar att kriga och lämnar Ukraina blir det fred. Om Ukraina slutar att kriga finns inte landet längre, och då lever vi i en värld där makt går före rätt.

I den världen ska den lilla huka sig för större makter. I det ryska tänkandet är inte alla länder lika suveräna, suveränitet är förbehållet stormakter - mindre länder har att inordna sig. Fler länder kommer att upphöra att existera som suveräna stater i Rysslands närhet. Belarus mals långsamt ned under Kremls överhöghet. Moldavien kommer att slukas. Georgien kommer att vara ett minne blott. Estland, Lettland och Litauen kommer, om den transatlantiska länken bryts, att erövras.

Putins besked den 17 december 2021, att han vill ha Sverige och Finland i sin inflytelsesfär, gör även oss ofria i en sådan värld. Vårt svar med Natoansökan var snabbt och rationellt. Hotet är reellt, och det är därför som Ukrainas försvarskamp är en kamp för vår gemensamma framtid. Vilket århundrade vill vi leva i? Ett regelbaserat demokratiskt århundrade eller stövlarnas århundrade?

Det finns många reflektioner att göra om kriget som pågått sedan 2014 och som trappades upp för ett år sedan.

Den första handlar om oss själva och hur svaga vi i det kollektiva väst varit för rysk informationspåverkan. Vår egen intellektuella slutledningsförmåga har påverkats av vår egen oförmåga att tänka otänkbarheten och ryska rökridåer och speglar. Det har gjort att vi i tid inte reagerat och agerat.

Vi missade att förstå andra Tjetjenienkriget under Putins premiärministertid, vi förstod inte vad kontrollen av media skulle leda till i början av Putins presidentskap, vi förstod inte vad Putins tal i München 2007 förebådade, vi reagerade inte på cyberkriget mot Estland samma år, inte heller Georgienkriget året därpå, vi missade innebörden av massiv rysk upprustning, vi godkände mot bättre vetande NordStream-ledningarna som gjorde oss beroende av rysk gas och vi förmådde inte heller att göra det som krävdes när Ryssland startade kriget 2014 med den illegala annekteringen av Ukraina.

På krigets nionde år har i alla fall det kollektiva väst och Ukraina visat att Putin kalkylerat fel, motståndet och sammanhållningen håller ännu. Men fortfarande gör vi inte tillräckligt.

Ord avgör inte kriget på marken. Av EU:s utlovade 30 miljarder euro har inte mer än cirka 13 miljarder betalats ut enligt siffror från Kiel Institute or the World economy (IFW). Och det är små belopp. Jämför vi med Tysklands bidrag under första Gulf-kriget 1990/1991 gav tyskarna tre gånger högre stöd då än till Ukraina i dag. Stödet håller också på att vackla i vissa länder, inte i Sverige, men i Tyskland och USA.

Två av tre tyskar tror inte att tunga vapen hjälper Ukraina att vinna kriget och hälften av tyskarna vill hellre ligga lågt och inte ”provocera Ryssland att eskalera kriget och sätta in kärnvapen”. Det är ett psykologiskt fenomen som alla kvinnojourer känner igen alldeles för väl; där någon som lever i ett misshandelsförhållande tror att hon bär ansvaret knytnävsslagen. I USA har stödet för vapenleveranser sjunkit från 60 procent till under hälften enligt en AP-enkät.

Det är klart att Putin, som kört fast vid fronten, efter att generalerna Vinter och Gas svikit honom, hoppas på att överste Tiden ska göra jobbet. Ryssland försöker mala ned Ukrainas och västs motståndskraft och det som kan avgöra till Putins fördel är Kina.

Kinas ledare Xi Jinping väntas till Moskva i vår. Västliga underrättelsekällor talar om att Kina är redo att exportera vapen och ammunition till Ryssland. Här har både EU och USA markerat att om Kina gör det så är en röd linje passerad. Dessa ord måste backas upp med handling och klara besked om vad Kina har att vänta om de inte respekterar Ukrainas territoriella integritet genom mer aktiv hjälp till Putin.

Andra reflektioner är att Ryssland kom otäckt nära att lyckas i början av kriget.

President Zelenskyjs mod och ledarskap, segern vid Hostomels flygplats och USA:s omfattande stöd var bidragande faktorer till att Ukraina kunde resa sig från chocken och få Ryssland att köra fast utanför Kyjiv. Det ursprungliga ryska målet var att nå huvudstaden på krigets första dag. Hade det skett hade vi idag bott i en sämre och farligare värld.

Cyberangreppen försvann möjligtvis från nyhetsrapporteringen efter den 24 februari, men inte från kriget. Det moderna kriget sker både i den digitala sfären och i förstavärldskrigsliknande förhållanden i skyttegravar. En Google-rapport visar att Ukraina under första tertialet 2022 upplevde mer destruktiva cyberangrepp än under sammanlagt åtta år av krig. Peaken skedde just runt 24 februari. På informationsarenan har Ryssland storsatsat på att underminera den ukrainska regeringen, försöka skada det internationella stödet för Ukraina och behålla ryska folkets stöd för Rysslands imperiekrig.

Kriget har nu sin egen dynamik. Vad som händer kan vi inte förutse. Rysk statskupp i Moldavien? Kinesiska vapen? Vår egen förmåga att ge Ukraina ett uthålligt stöd? Eller andra saker. Men vi vet att det kommer att bli en prövande och farlig tid. En tid där vi inte får tappa perspektivet på vad som står på spel. I dag handlar det om Ukraina. I morgon om allas vår framtid.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.