Petter Birgersson: Hur ser ett manifest för Sverige ut?

Bild är inte någon eliternas tidning, tvärtom, det är en folklig tabloid, populistisk skulle kritikerna beskriva den som. Det gör samtidigt att den snabbare och tydligare fångar upp de känslor som stormar i det tyska samhället just nu.

Utgångspunkten för manifestet är att världen är i kaos och att Tyskland står mitt i det. Sedan Hamas våldsamma attack i Israel har en ny dimension av hat drabbat Tyskland, konstaterar Bild. Ett hat som hotar tyska värderingar och demokratin.

Bild menar att det är hög tid att Tyskland säger nej till antisemitism, människohat och till alla som säger ”nej till oss”.

De 50 punkterna innehåller en del flytande formuleringar, som varje människas okränkbara värdighet och vikten av respekt för varandra. De grundläggande förutsättningarna för tysk demokrati, som ett folkvalt parlament med oberoende domstolar slås fast.

Andra punkter är betydligt mer konkreta. Somliga i högre grad direkt tyskinfluerade än andra, som att det är fritt fram att bada naken i Östersjön för den som önskar. Eller att Tyskland är ett land av grillare, och att ”Efter en picknick tar vi med oss skräpet!” Det påpekas att det är fritt fram att äta fläsk och dricka öl för den som vill.

Andra punkter är mer universella – eller borde vara – som att det inte finns några otrogna som tror på fel gud. Man får tro på vad man vill, även jultomten. Eller att man får älska vem man vill, män män och kvinnor kvinnor – den som har ett problem med det är själv problemet. Den som inte känner sig som kvinna eller man blir inte bestraffad för det, det är fritt fram att leva som queer.

Några punkter är hårdare än andra. ”Den som betraktar vår konstitution och vårt rättssystem som en samling icke-bindande rekommendationer, ska lämna Tyskland så fort som möjligt”. Eller att alla som har för avsikt att bo i Tyskland permanent ska lära sig det tyska språket. ”Bara om vi talar samma språk kan vi förstå varandra.”

Bild slår fast att yttrandefrihet inte innebär ”rätt att hota människor, attackera människor, kasta stenar, bränna bilar eller fira mord.” Liksom att ”De som inte kan tolerera karikatyrer av politiker, kändisar, gudar eller profeter är inte på rätt plats i Tyskland.”

Påtagligt i manifestet är också att Tyskland har ett speciellt ansvar när det kommer till antisemitism och till antisionism: ”Israels säkerhet är ett tyskt nationellt intresse. Detta betyder att vårt stöd för det judiska folkets säkerhet inte är förhandlingsbart. Kritik av israelisk politik, är förstås tillåtet.”

Det påtalas att i Tyskland kan man ta alla i hand och att man inte döljer ansiktet såvida det inte är karneval eller corona.

En förklaring av hur socialförsäkringssystemen är tänkta ges också: ”Vi ser inte sociala myndigheter som arbetsgivare, utan som institutioner som som hjälper människor i finansiell nöd, människor som inte kan arbeta – inte människor som inte vill arbeta.”

I en punkt, nr 30, dras en mer övergripande slutsats: ”De som söker skydd från politiskt förföljelse eller krig ska få det. Vi förväntar oss inte tacksamhet, även om det vore lämpligt. Men vi kräver att våra lagar följs och att våra lagar och vårt sätt att leva respekteras. ”

Den allra sista punkten lyder: ”Vi älskar livet, inte döden.”

Sådana här manifest är knappast okontroversiella. I Sverige kan man hävda att en del av svenskheten är att motsätta sig den här typen av formulerade punkter om vad som är svenskt och svenskhet. Många hävdar säkert att allt som snävar in vad svenskhet är exkluderar och att det i sig är odemokratiskt.

Men vad är priset för att inte tala om tydligt vad parlamentarisk demokrati och oberoende rättsväsende betyder? Vad leder det till om människor inte förstår varför socialförsäkringssystemen finns till och hur de fungerar? Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna om stat och myndigheter inte står fast vid att samhällsdeltagande bygger på gemensamt språk? Vad blir resultatet om man inte från start har slagit fast att inga religiösa dogmer står över svenska lagar? Eller vad händer om det inte görs klart varför barn, flickor och pojkar, ses som egna individer med egna rättigheter?

Vad återstår av Sverige om det inte ens går att slå fast det mest grundläggande om vad vårt nationsbygge står för?