Petter Birgersson: Hur kan sossarna vara så usla på att förstå Sverige?
Socialdemokraterna må njuta av höga opinionssiffror. Ändå jagar partiet efter såväl sakpolitik som politisk själ, då Sverige 2023 tycks vara svårförståeligt för det socialdemokratiska politiska toppskiktet. Därför tillsattes i mars i år – håll er hårt i köksbordet – elva arbetsgrupper som skulle ta fram samhällsanalyser och politikutveckling för partiets väg framåt. Mestadels har de här grupperna bestått av den inre kärnan av socialdemokrater. Det öppnade för navelskåderi och begränsade insikter och perspektiv utifrån.
Avsnittet om invandring och integration rönt. Det har också behandlats här på ledarsidan.
Invandringens påverkan på Sverige har stor plats även i flera av de övriga analyserna. Men minst lika mycket upptas av det som högern och marknaden sägs ha fördärvat. Mellan raderna är det också en uppgörelse med Göran Perssons era – då tonvikten låg på att Sverige aldrig mer skulle ramla ner i skulddiket och tvingas till förnedring på den internationella arenan i jakt på någon som ville låna ut pengar – ”finansvalparna på Wall Street” som Persson uttryckte det.
Lyckoriket i dessa analyser som ska representera en framåtblickande socialdemokrati tycks vara Sverige någonstans kring 1980. Det finns mycket att säga om denna påstådda höjdpunkt, som att Jimmie Åkesson tycks dela den socialdemokratiska fascinationen för den tidsperioden i Sveriges historia. Det var för övrigt en tid när skatteprocenten var högre än den starkaste strohromen, reallönerna krympte och Sverige försökte devalvera sig ur den ekonomiska stagnationen.
Analyserna är hur som helst i stora stycken en plågsam läsupplevelse, det låter inte sällan som att Chat GPT försetts med instruktionen ”Beskriv självgod socialdemokrati”.
Mänsklig hand eller AI-robot blev resultatet meningar som: ”Det handlar om att skapa en samhällsutveckling där vi ser varandra som jämlikar, behandlar varandra med respekt och känner en gemenskap likväl som lojalitet mot det gemensamma.”
Det låter fint. Någon däremot?
Det är en helt förvriden tanke att det är unikt socialdemokratiskt att behandla varandra med respekt, känna samhörighet och ansvar för andra. Vad socialdemokrater tycks ha svårt att begripa, och här talar vi om socialdemokrater med lång politisk karriär, är att civilsamhället är det som drivs av andra krafter än de politiskt kontrollerade. Det är också vad som gör civilsamhället så framgångsrikt.
Det gäller vinstdrivande verksamheter, företagande, som i mycket liten grad fungerar om det inte förser det omgivande samhället med vad det önskar. Och det gäller i allra högsta grad det svenskaste av det svenska – föreningslivet – som bygger på ideellt arbete och där väldigt liten vikt läggs vid vem du är utanför föreningen. Eller vem du röstar på.
Det är när politiken och dess penningtilldelning tar över, oseriösa aktörer utnyttjar systemet – det är då det civila i civilsamhället försvinner.
Ska man tala om individualism, på gott och ont, så kan man minst lika mycket framhålla konstruktionen av den svenska socialstaten. Den har många fina sidor, men den gör också att ansvaret förskjuts bort från familj och det närmaste omgivande samhället. Socialstaten övertar ansvaret för individen. Det är inte helt oproblematiskt.
Det hade varit spännande med en självreflekterande ideologisk del – när kommer till punkten där staten tar över på de mellanmänskliga relationernas bekostnad. Det saknas nu, då ”gemensam” blir likställt med det påtvingade kollektivet.
I dessa analyser är det enda svaret att när staten inte lyckas klara av sina åtaganden så ska den höja sina ambitioner och öka sina anspråk på det medborgarna lyckats skrapa ihop till sin egen trygghet och frihet.
Det är verkligen 1982 igen, när Socialdemokraterna ska orientera sig mot framtiden. Det bådar illa. Fast sant är att det var lättare att hitta god ärtsoppa på den tiden.
