Hövding utan orsak

De stora planerna på att slutligen – äntligen – rita om Axel Oxenstiernas Sverige efter vår tids krav rann åter ut i sanden. Regeringen har envist skickat bollen till landstingen, regionerna och kommunerna. Där har politikerna lika envist sparkat ut bollen över sidlinjen. Och nu har alltså luften gått ur. Det dröjer till efter valet 2018 innan Sverige delas in i 6–9 regioner.

Samtidigt är det nämnde Sjöstrand som sitter på facit. Han har regeringens uppdrag att föreslå nya gränser för den statliga organisationen. De flesta verk har för länge sedan gjort vad som krävs av dem. Polisen är på väg. Sjöstrand kommer i slutet av året att föreslå mer än en halvering av antalet länsstyrelser. Modellen är att de nya regionerna i idealfallet sammanfaller med länsstyrelsernas ansvarsområden.

”I dagens statliga röra frodas ineffektiviteten”, sa Sjöstrand till Dagens Samhälle (12/2012). Länsstyrelserna är på sina håll anorektiska. Det är svårt att upprätthålla kompetensen. På sikt hotas rättssäkerheten.

Funktionerna och servicen ska upprätthållas. Då duger det inte att grotta ner sig i nuvarande strukturer och bara försöka förstärka staketet mot grannarna nästgårds.

När Region Skåne bildades fick politikerna överta ansvaret för de regionala utvecklingsfrågorna från Länsstyrelsen. Det var en lyckad reform. Insyn, dialog och regionala behov har kunnat tillgodoses på bättre sätt än tidigare.

Den avlövade länsstyrelsen har samtidigt förlorat i tyngd. Kommunchefer vittnar om att särskilda uppdrag, som att samordna mottagande av ensamkommande flyktingbarn, inte har förbättrats med länsstyrelsens inblandning.

Det har med åren också utvecklats fler organ vid sidan av länsstyrelserna som sysslar med statlig styrning på regional nivå. Mycket talar därför för en fortsatt bantning av länsstyrelserna, det finns en poäng i att renodla dem till att bli rena tillsynsmyndigheter.

Det regionala självstyret har folkligt stöd. Det utövas i god demokratisk ordning. Länsstyrelsens chef kan därmed svårligen längre påstås vara hövding över oss alla, bara myndighetschef.

Det är bättre att regionfullmäktiges ordförande övertar alla bandklippningsuppgifter. Sammanblandningen av roller – myndighetschefens och den glade gamängens som ständigt positiv och villig att knyta kontakter – inverkar menligt på ämbetet i stort. Oväld och oberoende är tjänstemannens livsluft. Då går det inte att samtidigt vara hejarklacksledare.