Hoten hakar i varandra
Den här veckan har gått i säkerhetens tecken. För några dagar sedan presenterade Must, Sveriges militära underrättelse- och säkerhetstjänst, sin syn på hur Ryssland kan komma att flytta fram sina positioner i Östersjön. Must betonar att det är ”av största vikt att vi fortsätter att hålla ett högt tempo i stärkandet av Försvarsmakten och totalförsvaret”, enligt TT.
Under onsdagen höll säkerhetspolisen Säpo sin årliga genomgång av säkerhetsläget för Sverige. (För den som är extra intresserad kan hela rapporten laddas ned från Säpos hemsida.) Föga förvånande pekas trion Kina, Iran och Ryssland ut som de stora hoten. De har länge setts som västvärldens främsta motståndare. Sverige är ett högteknologiskt land och därför attraktivt att positionera sig i - dessutom har vi ett intressant säkerhetspolitiskt läge, både i den geografiska betydelsen och för att vi är på väg in i Nato. Rysslands inhämtning av kunskaper i Sverige är extra känslig eftersom de riskerar att omsättas direkt i Ukraina, konstaterar Säpo.
Säkerhetspolisens chef, Charlotte von Essen är tydlig: Vi måste lära oss att leva med läget, men vi kan inte normalisera det. Det är då det blir farligt.
Denna ståndpunkt är lätt att stödja. Desto svårare att leva upp till. Det är oundvikligt att medborgare anpassar sig till ett nytt omvärldsläge och hotnivå. Mycket av detta är dessutom känt sedan tidigare.
Men saker förändras snabbt. Främmande makt arbetar allt mer via ombud, eller proxy, på säkerhetspolitiskt språk. Det innebär att andra aktörer aktivt används för att hålla liv i en konflikt så länge det bara går, därför att det gynnar även de egna syftena. Här namnges koranbränningarna, som ett konkret exempel. Koranbränningarna gynnade exempelvis Ryssland i det att det retade upp Turkiet och förhindrade den svenska processen att gå med i Nato. Desinformationskampanjen mot socialtjänsten och kriget mellan Israel och Hamas hakas i varandra för att starkt splittra människor i Sverige. Detta är nytt. Internet förenklar för aktörerna att utnyttja läget maximalt.
Sverige är ett stort och glesbefolkat land. Kommuner och regioner måste ges ökade möjligheter att kunna bedöma och agera på misstänkta aktiviteter i närheten av exempelvis skyddsobjekt eller byggnader. I dag finns fortfarande en för stor okunskap och osäkerhet kring hur avvikande händelser bör bedömas. Det i sin tur beror förstås på att kommuner och regioner har haft fullt upp med skola-vård-omsorg de senaste tjugo åren. Säkerhetstänkandet har tillåtits att falla i träda.
Det är dags att ändra på det.
