Petter Birgersson: Högsta domstolen kör i diket
En man lyckades skaffa sig ett ungerskt körkort genom att inför ungerska motsvarigheten till Transportstyrelsen uppvisa ett falskt körkort från Uzbekistan. Ett ungerskt körkort är giltigt i Sverige, EU och EES. Mannen i fråga passade ändå på att använda sitt ungerska körkort för att skaffa sig ett svenskt.
När den ungerska myndigheten fann att mannens körkort från Uzbekistan var falskt drogs det ungerska körkortet in. Då följde Transportstyrelsen efter och drog in även det svenska körkortet.
Mannen åtalades för brukande av osann urkund och för olovlig körning. Mannen friades i tingsrätten, då rätten menade att han skaffat svenskt körkort med ett då giltigt ungerskt körkort.
Hovrätten fällde däremot mannen, då rätten konstaterade att han medvetet skaffat ett falskt uzbekistanskt körkort som han lika medvetet använt för att att skaffa ett ungerskt körkort. Uppgifterna som gav körkortsbehörigheten inom EU/EES var felaktiga och det svenska körkortet utfärdat på oriktig grund. Hovrätten konstaterade att mannen därmed aldrig uppfyllt kraven för att köra bil i Sverige och därför inte heller någonsin haft rätt att göra det. Alltså hade mannen gjort sig skyldig till brukande av osann urkund och olovlig körning.
Klart, tydligt och logiskt. Hovrätten följde vad de lagstiftande politikerna rimligen hade tänkt sig saken, och som allmänheten sannolikt också skulle tolka lagstiftarens intentioner.
Mannen överklagade till Högsta domstolen och fick prövningstillstånd.
Högsta domstolen kom fram till att när mannen körde bil så hade han svenskt körkort, som då utfärdats på basis av ett ungerskt körkort. Ett körkort som visserligen i sin tur var utfärdat på ett falskt underlag, men det visste inte Transportstyrelsen då.
Med hänsyn till det juristerna kallar legalitetsprincipen, måste därför mannen anses ha rätt att köra bil i Sverige under den period han körde bil. Det fast att han aldrig uppvisat något äkta intyg på att han faktiskt uppfyller kraven för att framföra bil någorlunda säkert. Det spelar ingen roll för Högsta domstolen som visserligen konstaterar att kravet på körkort finns till av trafiksäkerhetsskäl, men att detta trumfas av att mannen faktiskt hade ett körkort vid tidpunkten. HD skriver: ”Slutsatsen måste därför bli att den som innehar ett formellt giltigt körkort inte kan dömas för olovlig körning, även om körkortet utfärdats på grundval av vilseledande uppgifter.”
Det måste slutsatsen förvisso inte alls bli, fast det anser nu HD att den måste.
Således kommer HD fram till att det ungerska körkortet var giltigt när det användes för att uppvisa behörighet för att få ett svenskt dylikt och att mannen därmed inte heller framförde något fordon olovligt i Sverige. Det skulle han ha gjort först när de ungerska myndigheterna kom på att det uzbekistanska körkortet var falskt och Transportstyrelsen därmed fick upp ögonen för saken och drog in det svenska.
Man kan välja att säga att det är lagstiftarna som har varit inkompetenta som inte har sett detta scenario framför sig. Eller så kan man misstänka att landets högsta jurister sätter ett högt värde på att tolka lagen finurligt, i en slags intern juridisk intellektuell tävling.
Lagstiftning är en mänsklig konstruktion och ska tolkas av människor – jurister. Det är inte som att debattera om gravitationen finns eller inte, det är inte naturvetenskap. Då kan slutsatserna också bli helt uppåt väggarna, som i det här fallet.
