Högre krav på skolor – inte inskränkt frihet

Friskolor bidrar till segregation, levererar dåliga resultat, tjänar stora pengar – alternativt går i konkurs. Kritiken mot det svenska systemet där föräldrar och elever får välja skola fritt utan att begränsas till det egna bostadsområdet eller politikernas val är ofta hård. Och i många stycken orättvis.

Att företag och stiftelser erbjuder utbildningsalternativ till elever från alla samhällsklasser kan svårligen vara något som syftar till att göra skillnad på folk och folk. Att inte enbart riktigt rika, utan alla medborgare, kan välja att placera sina barn i andra skolor än den som politiker och byråkrater pekar ut åt dem, är snarare ett viktigt demokratiskt framsteg.

Att det finns skolor som misslyckas, är dåligt styrda och som i en del fall aldrig borde ha fått startats vet vi. Likaså att det finns skolor som inte klarar av att nå upp till alla de krav som till exempel Skolinspektionen ställer. Det är i själva verket mycket få skolor som når ända fram.

När Skolinspektionen i en rapport från januari i år sammanställde resultaten från ett halvårs inspektioner av fristående grund- och gymnasieskolor var det bara 9 procent av dem som klarade sig utan anmärkning. I genomsnitt fick de fristående skolorna anmärkningar på 4 av de 22 genomgångna punkterna – eller 18 procent.

Dåligt? Ja, inte är det tillräckligt bra. Sämst är fristående skolor på att leva upp till kravet på skolbibliotek.

Tur då att det fortfarande finns kommunala skolor att välja. Synd bara att så få – 3 procent av dem – klarade sig utan anmärkning. Och att de i genomsnitt hade fick anmärkning på 4,4 av de 22 genomgångna punkterna. Sämst är kommunala skolor på att motarbeta kränkande särbehandling – 60 procent fick anmärkning på bristande arbete inom det området.

Skolinspektionen konstaterar: ”En slutsats som därför kan dras, dock utan att vara statistiskt säkerställd, är att fristående skolor generellt håller en något högre kvalitet än kommunala skolor.”

Hur är det då med segregationen? Leder skolpengen till att gamla strukturer bevaras och gör det svårare för elever från sämre sociala förhållanden att få en god utbildning? Eller är det så att den motarbetar bostadssegregation när det inte längre är nödvändigt att flytta för att barnen ska gå i en bra skola?

Intresseorganisationen Friskolornas riksförbund presenterade på måndagen en rapport av Gabriel H Sahlgren, forskningschef på Centre for Market reform of Education. Rapporten är en sammanställning av forskning på området.

Enligt Sahlgren varierar resultaten och det går inte med säkerhet att avgöra vilken effekt – om någon – som skolpeng och offentligt finansierade skolor har på segregation. Effekterna tar lång tid att mäta och man måste ta hänsyn till en mängd faktorer. Litet talar emellertid för att närhetsprincipen – att man är hänvisad till den skola som ligger närmast bostaden – skulle vara bättre på att motverka segregation.

Möjligheten att välja skola är något som är positivt för de flesta. De som i dag inte väljer borde i högre grad uppmuntras och informeras om möjligheterna. Och att sikta in sig på att motverka möjligheten att få ett överskott i verksamheten är också tokigt. Däremot bör kontrollen inför öppnande av skolor vara hårdare, skolor som inte klarar kraven stängas, skolor bedömas och kompenseras i högre utsträckning efter elevernas förutsättningar, och lärare som gör ett bra jobb och arbetar i utsatta områden belönas extra.

Det gäller oavsett driftsform.