Malin Lernfelt: Hemförlossning löser inte BB-krisen
I Vårdförbundets tidning Vårdfokus senaste nummer är temat förlossningsvård. Man går ut hårt. “Varför får svenska kvinnor inte välja hur de vill föda?” lyder en av rubrikerna. I texten konstrueras en konflikt mellan det faktum att även kvinnor utan allvarliga graviditetskomplikationer förväntas föda sina barn i anslutning till högspecialiserad sjukhusvård och behovet av trygghet och kontinuitet.
Alternativen som lyfts fram är alltifrån hemfödslar till de barnmorskeledda förlossningskliniker som Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen just nu utreder.
Det görs en jämförelse med länder som ger “kvinnor med en förväntad komplikationsfri förlossning rätt att i samråd med sjukvården få välja var barnet ska födas och där den offentliga hälso- och sjukvården också står för de olika förlossningsalternativen”.
Nyckelordet “förväntad”. Långt ifrån alla kvinnor som förväntas få en komplikationsfri förlossning får det. Barnet kan fastna, förlossningen dra ut på tiden, barnet kan bajsa i fostervattnet och kvinnan kan drabbas av eklampsi, allvarliga blödningar eller något helt annat livsfarligt.
Det finns mycket som kan gå fel. Både under och efter barnafödsel. Det, och att kvinnor har kämpat för rätten till trygghet och jämställd vård, är skälet till att det ser ut som det gör i Sverige.
Hur illa en förlossning faktiskt kan sluta är många inte medvetna om. Sverige har i dag bland världens lägsta mödradödlighet och graviditet utmålas huvudsakligen som något härligt och mysigt (vilket det naturligtvis också kan vara) omgivet av ballonger och gulliga bebiskläder. Riskerna sopas under mattan.
Det var dock inte länge sedan det inte var särskilt ovanligt att svenska kvinnor dog i barnsäng. Just på grund av att de inte hade tillgång till högspecialiserad förlossningsvård.
Förlossningsläkarnas organisation Svensk förening för obstetrik och gynekologi, SFOG, och även många neonatalläkare, avråder från hemförlossningar, just för att de vet vad som kan hända och hur avgörande det är att de som läkare snabbt kan rycka in om en förlossning riskerar att gå snett.
Att de flesta födslar är relativt okomplicerade och kan hanteras av barnmorskor utifrån deras specifika kompetens är en sak. Men vem ska ta medicinskt ansvar eller göra akuta medicinska bedömningar på barnmorskestyrda förlossningskliniker där den medicinska professionen saknas? Förlossning räknas dessutom som akutsjukvård och då bör det finnas tillgång till anestesi och intensivvård.
Det finns allvarliga problem och stor förbättringspotential inom förlossningsvården. Det är ett faktum. Men det får inte leda till att man tummar på patientsäkerheten. Gravida och födande kvinnor ska inte behöva mötas av en massa olika ansikten och barnmorskor ska inte tvingas springa mellan olika rum och förlossningar. Kunskaperna om hur man förhindrar förlossningsskador måste öka. Men detta kan lösas inom nuvarande vårdsystem.
Oavsett om argumenten eller målsättningarna är frihet, ökad status för barnmorskor eller att spara pengar innebär kritiken mot sjukhusfödslar och oviljan att lyssna på förlossnings- och neonatalläkare att den kamp för en trygg och säker förlossningsvård som kvinnor kämpat för i decennier är hotad. Det är dags att inse det. Kvinnor är fria att föda barn var de vill. Men staten eller regionerna bör inte tvingas ta ansvar för eller bidra till riskfyllda situationer som hade kunnat undvikas.
